”Början är lätt att pricka in. Vi befann oss i solsken under en turkisk ek, delvis i lä för en kraftig byig vind. Jag stod på knä i gräset med en korkskruv i handen, och Clarissa räckte mig flaskan – en Daumas Gassac 1987. Detta var ögonblicket, detta var nålsticket på tidskartan: jag sträckte ut handen, och just som den svala halsen och den svarta folien rörde vid min handflata hörde vi en man ropa. Vi vände oss om för att titta tvärs över fältet och såg faran. Och sedan sprang jag mot den. Förvandlingen var total: jag minns mig inte ha släppt korkskruven, eller kommit på fötter, eller fattat ett beslut, eller hört varningen som Clarissa ropade efter mig. Vilken enfald, att jaga in i den här berättelsen och dess labyrinter, rusa bort från vår lycka i det friska vårgräset vid eken. Så hördes ropet igen, och ett barnskrik, försvagat av vinden som dånade i de höga träden längs häckarna. Jag sprang fortare. Och där, plötsligt, var fyra andra män på väg att stråla samman på scenen från olika punkter runt fältet, springande som jag.”
………….
”Vi kom springande mot en katastrof, som i sig själv var ett slags smältugn i vars hetta identiteter och öden skulle krökas till nya former. Vid ballongens fot fanns en korg i vilken det fanns en pojke, och bredvid korgen, fastklamrad vid en lina, fanns en man som behövde hjälp.”
[Ian McEwan]