Det är en gammal tanke att människan under livets gång måste kämpa få att kunna leva harmoniskt och att det goda livet inte kommer av sig själv. Grekerna talade om ”eudamonia” dvs människans ständiga öde att brottas med livets krafter, att bli vän med sina demoner. Detta är grunden i den existentiella psykoterapin – att människan visserligen får en grundform som ett resultat av arv och miljö – individuella och allmänmänskliga givna förutsättningar, men att hon också skapar sig själv livet igenom genom sina värdegrundade val och sina handlingar. Genom detta är människan att se som alltid i tillblivelse och som medskapare av sin personlighet och karaktär. Människan har därmed att välja, att prioritera och gå någon väg. även icke-valet är ett val. Och genom sina vägval tillför hon sitt liv ingredienser som ger överraskande, nya och ibland svårhanterliga konsekvenser. Hur hon handskas med dessa livets konsekvenser och krafter blir sedan avgörande få hur harmoniskt eller disharmoniskt hennes liv blir.
Man mår som man lever, och mår man inte bra så lever man mindre väl. Så kan man se på den existentiella psykoterapins grundperspektiv. Till detta hålls också ett utvidgat krisbegrepp och en syn på människans utveckling som dynamisk (och inte lineär), dvs den går ryckvis och påverkas i varje punkt av människans egna handlingar. Under livets gång utsätts vi således oupphörligen för ”kriser” i det lilla formatet, eller utmaningar, på vilka vi måste svara – och att inte svara är också ett svar. Hur rimligt, adekvat och klokt detta svar är bestämmer sedan vilka konsekvenser vi får leva med i nästa vända. Att kunna konsten att leva väl är således lika med att veta hur man bäst skall hantera livets ständiga utmaningar och kriser.
Dessa kriser eller utvecklingspunkter rör sådant som vi subjektivt uppfattar inom ramen för vårt egen livssituation och vårt eget sätt att vara. Det som är stress för den ene behöver således inte vara något problem för den andre. Människan lever i en subjektiv och relativt uppfattad värld, inte i en absolut och objektiv. Och i detta ligger att varje människa är en unik varelse som har ett unikt förhållande, i varje ögonblick, till de grundläggande villkoren i sitt liv. Medan de grundläggande existentiella grundvillkoren är lika för oss alla, har varje människa ett speciellt läge i förhållande till dessa grundläggande aspekter. Man kan likna dessa vid linor som håller oss knutna vid världen. Går någon av dessa linor av så kan man i bästa fall få de andra att hålla en kvar i livet och staga upp ens livsvillkor.
Vilka är då de grundläggande existentiella aspekter som vi alla har ett förhållande till? Man brukar tala om ”de fyra livsvärldarna” och de rör vårt förhållande till den fysiska världen, till våra sociala sammanhang, till vårt inre eller vår identitet samt rör vårt förhållande till våra värden och övertygelser.
Eller uttryckt på ett annat sätt: det handlar om:
- om liv och död och vår strävan att hålla oss vitala i varje skede av vårt liv.
- om hälsa och sjukdom och vårt förhållande till våra kroppsliga och mentala styrkor, svagheter och begränsningar.
- om våra relationer och vår kamp för att upphäva vår grundläggande ensamhet och skapa och vidmakthålla nära och intima relationer.
- om vår identitet och vår gradvisa ökade kunskap om oss själva.
- om mening och sammanhang kontra tomhet och meningslöshet i livet och om vår förmåga att hantera godhet och ondska.
Det har också uttryckts så att dessa är de existentiella kalla stjärnorna som svävar över oss och som blir synliga först i mörkret, dvs i tider av eftertanke eller kris. Insikten att man är sårbar och skall dö förr eller senare och bara har en liten obetydlig tid på denna jord. Insikten att vi lever i grunden ensamma och att denna ensamhetskänsla bara glimtvis kan hävas genom vårt trägna arbete för att skapa och bibehålla nära och givande relationer byggda på ömsesidig tillit. Insikten att livet själv är utan inbyggd mening utan att vi själva måste skapa denna mening, förmå oss att engagera oss i för oss viktiga strävanden och våga leva intensivt. Livet kommer att överraska oss och påminna oss om att vad gäller det viktigaste så saknar vi kontroll. Vi drabbas alla förr eller senare av omständigheter som hotar vårt tillfälliga trygghetsbalans. Död, sjukdom, förluster, slumpen och ödet kommer att spela oss spratt, där vår illusion av kontroll konfronteras eller krossas och vi måste omorientera oss och hitta en nya balans i tillvaron.
Det är detta som den existentiella psykoterapin erbjuder. Fördjupad kunskap om sig själv, om sina oreflekterade värderingar, om de grundbetingelser som format en och om ens egen medverkan i att man blivit den man nu är. Terapin erbjuder ett grundligt utforskande av individens läge i förhållande till de fyra livsvärldarna, av hennes val och prioriteringar och av de konsekvenser som hennes levnadssätt fått. Tanken är att individen efter att ha lärt känna sig själv bättre får större utrymme att välja och att omskapa sitt liv efter egna behov och egna intentioner.
Många människor lever ett liv där man är falsk mot sig själv och lever på ett sätt som inte är förenligt med ens ”natur”. Eller har man levt intecknad av andras behov och önskemål och fått ytterst litet utrymme för att lära känna sig själv eller att sätta gränser runt sina egna värden och prioriteringar. Åter andra har ställt in livet i avvaktan på att något avgörande skall hända, – att prinsessan skall kyssa grodan och denne skall förvandlas till en prins och skjuter upp levandet till sedan”, någon annan gång. Åter andra anser sig redan ha levt och har svårt att finna ny mening och drivkraft i sitt liv efter t ex en förlust, arbetslöshet eller skilsmässa.
Den existentiella psykoterapin har som viktigt mål att hjälpa individen att lära av erfarenheten, göra upp med gamla, ibland naiva föreställningar om världen och om sig själv, och kunna gå vidare i livet. Det är en konst att kunna lägga saker bakom sig och gå vidare utan förbittring, nostalgi eller ogenomarbetad sorg. Detta hjälper den existentiella psykoterapin till med. Den ger den olyckliga, plågade människan möjligheter till ett nytt avstamp i livet, ger möjlighet till försoning med ett oblitt öde och hjälper individen att förstå sig själv bättre och få ny kraft att leva det bästa liv man förmår inom sina givna betingelser.
Text: Dan Stiwne