Vi älskar inte någon för hennes dygder och goda egenskaper, för hennes synder eller klokhet. Vi älskar därför att kärleken berör vår själ bortom allt som är synligt och möjligt att kartlägga. Utanför alla beräkningar vidgar den fantasin ut i det främmande och äventyrliga.
Jag älskar, alltså är jag till. Att vara älskad kommer därnäst, men det är inget jag kan göra något åt, jag har haft lyckan att alltid vara älskad – av någon – och jag vet att den kärleken är blott till låns. [_ _ _]
Hålla fast när kärleken slagit rot – det är som att tända ljus i ett stormglas en utomhuskväll och märka hur vinden letar sig in och får det att fladdra. För den som tyckt sig fångas av en mycket stark känsla förändras tillvaron. Det överraskande med kärleken är det sken den kastar över den del av verkligheten som inte vill ge plats åt den. […]
För kärleken ges inga garantier, den bär inte sina kostnader. Många undviker den. […] Den är ingen rättrådig förälder, ingen belöning för den gode och dess försvinnande inget straff för den som är dum och ovarsam. Den är en laglös orättvisa, tärningskastet som förändrar alla lägen, livets förfärliga vågspel.
Att jag är för dig vad du är för mig – hur ska jag någonsin veta? Och måste jag det? Och hur kommer det sig att en människa kan ge en annan människa ett värde som är bortom alla värden?
Per Wästberg Semaforen och Lodlinan (2017) s 358 & 363-364
Modul 4, vinjett 7, läsutmaningar
• Finns något som ’upphäver’ döden?
• Kan kärlek vara ett filosofiskt begrepp?