…” Även om jag tycker att jag gjort rätt, har jag ändå känslan av att något blev fel. Det var så här:
Maria, 40, (klienten) kom första gången genom att jag sagt ja i ett snabbt telefonsamtal. Jag tror det hade att göra med att jag hade patienttorka och Maria sa’ att hon hade fått Dagmarpengar för 40 gånger. Jösses, tänkte jag, det där är mycket pengar. När hon sedan kom så kände jag mig ändå litet misstänksam – ’fått pengar för 40 ggr… de brukar ju aldrig ge mer än för 25… vad är det för fel här då’ – minns jag att jag tänkte.
Vad jag fann var en blyg, tillagsinställd men också en mycket undanglidande person som gav mig en känsla av att flyta runt i en vattentank… jag visste snart inte vad som var upp eller ned. Mina frågor lyckades inte reda ut situationen. Vad led hon av? – [Blivit övertalig på jobbet; kände sig ledsen; dålig kontakt med maken; blivit avvisad av läkare, av psykiatrin]. Kvar fanns dock hos mig en känsla av att jag inte förstod henne, inte mötte henne, inte fick kontakt. Jag försökte alla mina vanliga knep: empatiskt tal, tystnad och väntan; meta-kommunikation; utmaningar – men allt misslyckades eftersom hon snabbt tog en annan väg och gjorde mig förvirrad. Det var som att försöka få kontakt med en liten gerillatrupp i en djungel.
När första samtalet var slut kom vi överens om att ses en gång till för att undersöka förutsättningarna för att arbeta tillsammans. Hon ville även ställa frågor om min inriktning och min metod. Jag minns att jag kände stark olust inför detta andra samtal, men tänkte att jag nog haft en dålig dag vid första tillfället och nog skulle lyckas få klarhet i hennes situation, kunna bedöma om vi skulle kunna arbeta tillsammans och svara på hennes frågor.
Döm om min förvåning när andra samtalet blev en upprepning av det förra. Dessutom kom hon för tidigt och gick för sent – jag som alltid brukar hålla på ramarna. Jag kunde liksom inte hålla emot hennes förvirrade överskridanden eller undvikanden och satt kvar med en känsla av overklighet och kände mig oerhört tom och dum efter andra samtalet. Vi bestämde ett tredje samtal.
Men i dagarna som gick kände jag mig allt mer bekymrad över vårt samtal och över min egen oskicklighet – jag som ganska ofta brukar känna motsatsen. Nu gungade istället hela mitt professionsbygge. Till slut tog jag mod till mig och ringde och sa’ att jag bestämt mig för att jag inte kunde ta emot henne mer eftersom jag inte trodde mig om att kunna hjälpa henne.
Hennes reaktion blev mycket stark: Jag övergav henne som alla andra, jag var en värdelös terapeut som först lovade klienterna terapi och sedan svek dem…. Jag mumlade något om att etiken krävde att… men hon fräste att ’etik visste jag inte vad det var’…