När jag stötts ut av människor och turen
och sörjer mol allena i min utsatthet,
till döva himlar fruktlös bön blir buren,
förbannat är mitt ödes ensamhet.
Jag önskar att jag liknat en med hopp,
hade hans drag och också goda vänner någons förmåga, en annans huvudknopp,
jag vämjs vid allt som jag som nöje känner.
Jag nära nog föraktar då mitt jag,
sen tänker jag på dig, och med en gång, blir lärkan lik när gryningen blir dag, som jublande ger skyn sin hyllningssång.
När jag din ljuva kärlek lyckligt minns jag byter ej med kungar eller prins.
(Shakespeare, Sonett, 29)