När jag sett Tidens lyfta hand förstöra
begravningsståten från förflutna tider,
när jag sett maktens höga torn bli sköra
och kopparn rivas ner av mänskors strider;
när jag sett hur hungrigt havet vinner
en fördel över strandens kungarike
sett myllan vinna mark där vattnet rinner
tills vinsten blir förlustens sanna like;
när jag sett länder klyvas och bli flera,
sett själva staten vittra bit för bit,
så har ruiner lärt mig resonera
att tiden, älskade, snart också tar sig hit:
den tanken målar upp sin egen kista,
att äga det man fruktar mest att mista.
(Shakespears’s sonett 64)