Ates äng.
Gudarnas mellankomst fritar inte människan från dårskap; den är snarare människans knep för att avbörda sig ansvaret för dårskapen. Homeros var medveten om detta när han alldeles i början av Odysséen lät Zeus beklaga sig över människornas vana att skylla alla sina olyckor på gudarna ”fast de själva med missdåd [=dårskap] vålla sig lidanden mer, än ödet dem nånsin ämnat”. Detta är ett anmärkningsvärt uttalande, ty om följderna verkligen är värre än dem ödet har i beredskap, innebär det att människorna handlar av fritt val och fri vilja, inte enligt en obeveklig förutbestämmelse. Som ett exempel anför Zeus Aigisthos som rövade bort Agamemnons maka och mördade kungen vid hans hemkomst.
…Hennes mor var Eris, tvedräktens gudinna. Dottern är förblindelsens, ondskans, villfarelsens och dårskapens gudinna… som gör sina offer ”ur stånd att välja förnuftigt och oförmögna att skilja moral från egennytta…. För hennes skull kallas jorden Ates äng… dårskapens rike…
B.W. Tuchman s55-56.