Stiwne, D. (2007). Existens och relationer. I: C. Einarsson, E. Hammar Chiriac, G. Jedeskog, T. Lindberg &, M. Samuelsson (red.), Det enkla är det sköna – en vänbok till Kjell Granström. Linköpings universitet: Skapande Vetande.
Existens och relationer
Vara-i-världen-med-andra
Introduktion
I detta bidrag avser jag utforska en aspekt av den paradoxala och tragiska situation i vilken vi alla lever, nämligen vårt komplicerade och dynamiska förhållande till andra. Ur existentiell synvinkel har vi inget val. Vi är i grunden här med andra, från vaggan till graven och är inkastade i ett socialt fält som påverkar oss och som vi inte kan låta bli att bry oss om. Det är själva grundbetydelsen av begreppet Da-Sein (Heidegger, 1927/1992), dvs att vi är där, alltid i en kontext. En viktig aspekt av denna är att den är social till sin
natur. Vi är således aldrig utanför relationer, alltid involverade, och något sådant som en autonom individ är inte tänkbar. Det är en slutsats i detta bidrag att vi inte har något riktigt val annat än att ta del i och förhålla oss till det sociala fält eller den region vi är utkastade i, men att vi där – liksom i livet i övrigt – är ’dömda’ att förbli otillfredställda och att inte uppnå allt det vi hoppas och samtidigt inte lyckas undgå allt det vi hoppas slippa. Men där andra oundvikligen drar ned oss i oegentlighet eller in-autenticitet kan man i mötet med den särskilde Andre, i vissa ögonblick, överskrida vardaglighetens begränsade perspektiv på världen och på sin plats där (Levinas,1992; Kemp, 1992). Den Andre tvingar oss inte att överge vår autenticitet utan kan acceptera oss som annorlunda och särskilda utan att göra om detta till ’det samma’. Men priset för dessa ’gläntor’, ögonblick av seende, är att man då även ser att tillvaron är begränsad, osäker och vissa avseenden definitiv. Därför riskerar varje gemenskap efter hand alltmer komma att uppskattas för vad den hjälper oss att dölja än vad den hjälper oss att se. Detta är en del av den tragiska aspekten på vår tillvaro.
Vårt paradoxala förhållande till andra
Det är vårt öde – en av våra ontologiska grundbetingelser – att vara utkastade i
en värld med andra och detta gör oss fascinerade, upptagna och emotionellt stämda på olika sätt (Cohn, 1997). Andra representerar för oss den främsta källan till tillfredställelse och glädje i livet. Givande sociala relationer är den viktigaste enskilda källan till bibehållen såväl fysisk och psykisk hälsa och relationerna till andra ger oss sammanhang, mening och möjlighet att tolka och förstå vår omvärld genom delande av språk, tecken och ritualer. Utan tillgång till stödjande och meddelsamma andra blir vi efter hand mystifierade, bisarra, främmande för oss själva och andra och tappar vår plats i världen (Løvlie Schibbye, 2006). Men på samma gång är våra sociala relationer, paradoxalt nog, upphovet till de värsta av mänskliga handlingar, upplevelser och erfarenheter. Isolering, ensamhet och känslan av att vara annorlunda, icke-önskvärd eller inte socialt värdefull nog plågar många människor i alla åldersgrupper (Statens folkhälsoinstitut, 2005). Men det handlar inte enbart om upplevelsekvalitéer i form av missuppfattningar eller misstolkningar av andras avsikter och av vårt förhållande till andra. Vi kan lugnt påstå att våra intentioner med varandra inte bara är goda. Andra erbjuder sig som måltavlor för all sorts småskurenhet och grymhet och lockar fram såväl det bästa som det sämsta hos oss. Och på samma sätt finns vi där för deras intentioner. Likväl är det så att det att bli avskuren från andra människors gemenskap är som att dö en smula och upplevs just så – som att man förlorar möjligheter till att leva. Ostracism är också ett mycket gammalt beprövat, infernaliskt sätt att dra undan socialt stöd och uppmärksamhet från den enskilde som straff för verklig eller påhittad försyndelse och därmed sätta denne i ett socialt och emotionellt vacuum som kan bidra till försämrad hälsa och för tidig död (Case & Williams, 2004). Som Sartre säger: Helvetet är andra människor (Sartre, 1947/ 1983).
Men det finns även en paradox i det vardagliga stilla relaterandet, långt innan relationer bryts sönder eller förlorar sina goda kvalitéer. Jag tänker på utmaningen i att överhuvudtaget engagera sig i andra, att försöka förstå andra, att ge och ta emot från andra och att acceptera sin plats i sitt sociala nät. Detta skall nämligen göras i insikten om att allt relaterande är tillfälligt, nyckfullt och fyllt av risker. Det att inget stannar kvar, och att, vid slutet av dagen, allt går förlorat. Ur existentiell synvinkel kastar döden sin skugga över livet. Ofta i bakgrunden och föga påträngande, men ändå där. När man står på livets scen, har någon sagt, är döden som en i publiken som mumlar något, men som man inte riktigt kan höra förrän han flyttar fram och sätter sig på första raden. Hur starkt livet är präglat av tillfälligheter och hur nyckfullt livet är blir för alla, förr eller senare, tydligt i s.k. gränssituationer. Dessa är enligt Jaspers (1951) situationer som uppstår som obönhörliga förändringar av vardagens lunk. Det handlar om nya situationer och lägen som vi inte kan negligera eller gå förbi. När en sådan gränssituation uppstår ses allt i ett nytt ljus och måste omprövas. I detta nya ljus kastar döden sin skugga i form av en upplevd sårbarhet eller begränsning i en ny form. I ett sådant läge blir det uppenbart att alla relationer vi under vardagens stilla lunk odlat, inte är där för evigt, inte kan tas för givna och inte heller nödvändigtvis har den innebörd och betydelse som vi under normala fall tillskriver dem. Så paradoxen ligger i att vi skall odla relationer som vi i bakgrunden kan inse inte kommer att bestå. Vi skall kasta oss in i kärleken i visshet om att all kärlek kan förgås antingen av svek eller av död. Vi skall som föräldrar göra vårt bästa för våra barn trots insikten att förhållandet mellan föräldrar och barn sällan utvecklas i enlighet med alla goda intentioner utan oftare tas över av besvikelser och motsättningar. Vi skall ge oss in i arbetsgemenskaper i visshet om att dessa sällan utgör den utsökta grund för skapande, för bekräftelse och för karriärutveckling som vi så lätt hoppas vid ansökan.
Så, andra representerar för oss såväl risker som möjligheter. De är där för oss, men inte så stabilt och förutsägbart som ting som vi kan behärska och finna där vi ställt dem utan som intentionella varelser ’för sig själva’ (etre-pour-soi) som Sartre (1947/1983) uttrycker det. Ju mer vi investerar i andra, desto mer har vi att förlora, såväl i relationen då den består, som då den bryts sönder.
Vår situation bland andra
Vårt ambivalenta förhållande till andra ligger också inbakat i själva grundvillkoren för vårt liv. Enligt existentiellt synsätt (Heidegger, 1927/1992) är vi utkastade i världen utan egen förskyllan. Vi har inte valt detta och inte haft något att säga till om vad gäller villkoren för vår tillvaro – den plats, den tid, den kultur, det kön, den ras vi begåvats med. Resultatet är att vi föds in i orättvisa – så som vi som reflekterande människor efter hand kommer att uppleva det. Andra har det annorlunda och kanske bättre, eller sämre. Vad vi ser hos andra och deras kontext gör oss avundsamma eller skuldsatta och ger oss känslan av att ’det skulle egentligen inte vara såhär för oss eller dem’. Vi beter oss som om tillvaron var skyldig oss något visst och som om vi hade ett obetingat löfte att lösa in. Eller som att vi är skyldiga tillvaron något visst och skall sona vårt förmenta brott. Detta är naturligtvis en skapelse av människan själv. Universum är knappast intresserat av oss. Vi är tillkomna i just vår skepnad och utkastade just nu och här som en följd av en mängd tillfälligheter och är inte lovade någonting speciellt (Cottingham, 2003). Om ’Gud är död’, som Nietzsche predikade redan för över ett sekel sedan (Nietzsche, 1882/1991) och om det är vi som dödat honom och satt andra gudar i hans ställe – har vi också tagit på oss själva att förklara, legitimera och skapa mening i vår tillvaro. Vi kan inte längre trösta oss med någon högre ordning där ’detta är menat för oss’, ’detta är min plats’, eller ’du skall icke hava begär till…’. Det är knappast en alltför avancerad gissning att anta att frågor om födslorätt, avund, girighet och motsvarande känslor av att vara förfördelad, lurad, misslyckad och sviken är än mer aktuella idag än tidigare. Våra dagars narcissistiska upptagenhet handlar just om det – föreställningen av att ha en privilegierad tillvaro framför andra. Att man är omistlig i världen och har all rätt. För den enskilda människan skapar detta än mer ambivalens i relationer till andra och bäddar för senare besvikelser. Andra kommer att presentera sig som uppfattade jämförelseobjekt och vi kan inte avstå från att se oss i relation till dem. De tio budorden – som ju tänkvärt nog alla handlar om just våra relationer till andra – har kanske blivit än mer aktuella idag än innan den materiella världen och den moderna världsbilden gjorde sitt överväldigande intåg. Denna föreställning om privilegierad tillvaro är i själva verket just vad Sartre (1947/1983) betecknar som ’ond tro’ (mauvais fot) och står som motsatsen till den ödmjuka upplevelsen av kontingens eller ’intet’ – det vi alla undviker själva doften av – det att vi alla är tillfälliga, inte nödvändiga och inte har någon särskild betydelse i världen. Men denna skrämmande upplevelse är vi oftast besparade. Det främsta medlet mot denna insikt är just vår vardagliga tillvaro med de andra.
Bland de andra i vardagligheten
De dramatiska perspektiv som målats upp ovan är knappast något vi är medvetna om i vardagen där vi går runt och fungerar enligt de socialt överenskomna lagar som styr våra sociala relationer. Vi fungerar ’nedsjunkna’ eller likriktade med de andra (Das Man). Vi tänker som de, roar oss som de och följer de intuitivt uppfattade sociala lagar som gör att vi kan bibehålla vår plats i gemenskapen. Vi trotsar inte och försöker inte vara avvikande. Vi hävdar oss inte mer än vad som ger oss en egen liten särskild roll men som likväl är förenligt med gruppens normer och vi hyllar de nya gudar gruppen förser sig med. Allt detta säger Heidegger (1927/1992) är sant mänskligt. Det är en aspekt av vårt vara i världen och man kan knappast moralisera om det. Men det har ett högt pris i det att vi förlorar vår egenart. Vi blir ’oegentliga’ eller in-autentiska och förlorar oss själva. Utmärkande för detta ’förfallna’ tillstånd tillsammans med de andra, säger Heidegger, är ytlig nyfikenhet, tomt tal och tvehågsenhet. Tillvaron med andra således både hjälper och stjälper oss vad gäller att leva väl. Vi undkommer visserligen livets allvarliga väsentligheter som kan te sig alltför skrämmande för oss, men vi betalar med att tappa kontakten med oss själva och med grundvillkoren för vår tillvaro.
Det tomma talet tillsammans med andra fyller ut den skrämmande tystnaden, det bygger upp en undvikandets diskurs och skapar eufemismer och metaforer som trollar bort allvarliga och skrämmande förhållanden och lämnar oss lättade men perspektivlösa. Den ytliga nyfikenheten får oss fokuserade och upptagna av sådant som vi gemensamt låter den moderna konsumismen få oss att ta för väsentligt. Köpa detta, konsumera detta och leva upp till en viss livsstil som visas genom markörer i klädedräkt och attribut. Allt detta görs gemensamt men ofta i föreställningen – så listig är den moderna markandsföringen och så lättlurade är vi – att vi är unika och söker vad som är speciellt för just oss.
Tvehågsenheten eller ambiguiteten är ett uttryck för att nästan allt går lika bra.
Vi kan byta ut värden, gemenskaper, livsstilar och kontext utan en känsla av att
det betyder något. Vi blir som kameleonter och uppfattar inte att vi faktiskt är på
ett visst sätt som behöver något visst, beständigt, utan vi kan och bör obekymrat
anpassa oss till andras tryck inom den subkultur vi tillhör.
Detta in-autentiska liv med andra levs ofta på ett estetiskt sätt, för att tala med
Kierkegaard (1849/1996). Detta liv levs utan andra viktiga värden än vad som
5
betingas av en kulturell och tidsbunden föreställning om det goda livet. Ofta rör
det ett hedonistiskt leverne – det ’jag kan unna mig’, helst utan lidande av något
slag. Man lever dag för dag. Allt bör vara på ett visst sätt för att ha värde, vissa
ting, vissa relationer, vissa sätt att uppträda, att klä sig, att tala. Det ingår i detta
att man jämför sig med andra, oftast indirekt och tyst dock, men likväl inom en
obönhörlig prioriterad ordning av vad som är värdefullt och värdelöst. Ångest
uppstår om man upplever sig vara fel, ha gjort fel eller visat fel tecken eller
attribut.
Det speciella med det estetiska livet är att det inte bara har korta effekter utan än
mer att det låser fast oss i upplevda åtagande och ’skyldigheter’ mot en viss
livsform. Och de som ingår i gemenskapen håller ordning på varandra så att
ingen ’sviker’. Vi finner oss fångade av de åtaganden vi gjort. Saker skall
vårdas, skötas, laddas, ordnas och putsas. Vi blir våra tings och vår livsforms
fånge. Vidare bygger vi upp förväntningar på oss. Vi skall vara för andra på ett
visst sätt och inte något annat. Vi skall vara beständiga, vi skall infria de
förpliktelser vi, visserligen ofta outsagt, har åtagit oss. Att förändra sig är att
göra andra besvikna och rädda. Vi har skämt bort dem och gjort dem vana att se
oss som fasta, som objekt (etre–en-soi) och att hitta oss just så som vi var senast
och inte på något överraskande annat sätt. Gradvis byggs det estetiska livet ut
till att omfatta alla delar av vårt liv, såväl vår fysiska som vår sociala struktur,
våra värderingar och vår moral. Vi blir helt nedsjunkna i det estetiska livet med
de andra (Das Man) och har förlorat oss själva.
Tillsammans med de andra får man också hjälp att glömma tiden, den fjärde
dimensionen för vår tillvaro. Det att vi är tidsliga varelser, att vi har begränsad
tid och att tillvaron (vi i vår kontext) ändras allteftersom vår tid förrinner. Vi är
inte, och kan inte vara desamma genom tidens lopp, men tillsammans med andra
kan vi förneka vår föränderlighet och vår tidsmässiga annorlundahet. Vi vill
hålla fast det som rinner och flyter och tillsammans med andra gör vi detta på en
mängd sätt. Anledningen är givetvis att uppmärksamheten på tidens lopp och
vår egen förändring påminner oss om vår begränsade tillvaro och vår
kontingens, vår tillfälliga natur, det som Sartre säger, ger oss en känsla av äckel
och främlingsskap (Sartre, 1938/2004).
Uppbrottet från de andra
Att bryta upp från de andra är inte lätt och ofta saknas direkt anledning att göra
det. Ett helt liv kan gå utan att man gör sig själv rättvisa som särskild individ. Vi
är kapabla som människor att framleva hela vårt liv nedsjunkna med andra,
intecknade av andras intentioner för oss och utan riktig kontakt med det som är
särskilt, viktigt och unikt just för oss. Med existentiellt språkbruk kan vi säga att
vi överlever men vi lever inte – i betydelsen av att träda fram, existera, som
unika varelser. Detta negativa hävdelsetillstånd får som konsekvens en
6
skuldräkning av olevt liv och skapar existentiell skuld, en summa liv man är
skyldig sig själv. Kierkegaard (1849/1996) kallar det att vi bygger upp en
fordringsägare som bidar sin tid. Förfallodagen är dock uppskjuten på obestämd
tid.
Nödvändigheten av en omprövning av sitt livstillstånd uppstår i gränssituationer,
i mötet med en händelse som får en absolut signifikans för oss. Det rör ett
projekt som vi måste åta oss. Ett erbjudande vi inte kan säga nej till. Först och
främst rör detta då vår vanliga slöa lunk bryts genom att våra begränsningar
(egna eller i vår kontext) blir uppenbara för oss. Vi får inte, kan inte eller vågar
inte längre göra det som vore önskvärt för oss. Vi tvingas ge upp något viktigt
och detta väcker känslor av besvikelse, uppgivenhet och förlust hos oss. Därnäst
gäller det tillfällen när vår sårbarhet blir uppenbar för oss. Det gäller t ex vid
kroppslig sjukdom eller skada, vid utsatthet för ödets grymma spratt, vid hot och
förlust av säkerhet och trygghet och då andra bryter mot att leverera det vi vant
oss komma från dem. Det kan dock även komma inifrån individen själv – som
något som Heidegger (1927/1992) kallar ’samvetets rop’ – här i betydelsen,
dock, helt utan moraliska bitoner. Det handlar om något man känner att man
bara måste genomföra, stå upp för eller skapa. Det blir ett centralt projekt där
man upplever sig som sann och riktig (eigentlich) och undanröjer varje hinder
för att genomföra detta. Det krävs ett tillstånd av resoluthet (Entschlossenheit),
dvs att man erkänner betydelsen av det som är där och inte förringar eller
blundar för detta.
Vad som händer när en individ – oavsett skälet – tar steget att (åter-)upprätta ett
autentiskt liv är att hon accepterar sina möjligheter som just hennes egna och att
hon själv måste sträcka sig efter dessa. I detta tillstånd finns således en kontakt
med de ontologiska grunderna för människans tillvaro, det att vår tillvaro är just
vår egen och inte kan levas vikarierande på andras värden eller handlingar. Det
är således en ödmjuk inställning i kontakt med insikten om tidens snabba lopp
och om den yttersta begränsningen – döden – som väntar. Beslutsamheten,
brådskan, hänsynslösheten hos den som hamnar i ett sådant tillstånd kan förfära
omgivningen (t ex att ta initiativ till skilsmässa) och orsaka en mycket stark
reaktion och skiktning i relationerna till andra. Det blir ett sanningens ögonblick
och en prövning för hela den sociala kontexten, där relationernas kvalité
framträder och dess grunder visar sig hålla eller falla sönder. Hänsynslösheten,
som det kan upplevas av andra, är en följd av den nyvunna hänsynsfullheten mot
sig själv och den reella skulden man bygger upp mot andra, genom asocialt
beteende, undertrycks genom projektets upplevda betydelse och genom att den
existentiella skuldsattheten mot en själv nu skall skiftas. Livet i massan, med de
andra, står så i skarp kontrast till livet troget en själv. Inte alltid låter sig dessa
lätt förenas.
7
Emanuel Lévinas har i sin filosofi satt in den Andre som den viktigaste
moraliska utmaningen för vår tillvaro. Han betonar vikten av, men också
svårigheten i att se och respektera andra som ’unika engångsfenomen’, som helt
olika mig. För att riktigt uppleva och ta in den Andre måste man ge denne frihet
att vara annorlunda, och ytterst omöjlig att helt förstå, dvs gåtfull. Upplevelsen
av den Andre är således helt annorlunda än vår bleka, suddiga upplevelse av de
andra, de som befolkar vår vanliga tillvaro och tillsammans med oss bygger
förskansningar mot upplevelser av tillvarons väsentligheter. Mötet med den
Andre är något helt annat eftersom denne sätter mig i en avgörande, moraliskt
färgad gränssituation då jag nu möter det absolut nya och främmande som
’förmår störa hemmets frid’, en metafor för ens hedonistiska, egoistiska leverne
(Kemp, 1992; Lévinas 1992). Man kan säga att detta är en upplevelse som
tvingar mig att välja och ger mig möjligheten att möta mig själv genom mitt
oreserverade val grundat på samvetets rop.
Som framgår är detta som fenomen något helt annat än mötet med de andra, de
som befolkar våra vardagliga grupper och sociala gemenskaper. I mötet med den
Andre rör det sig om upplevelsen av det särskilda, den man inte kommer förbi
utan att förändra sig, den vars blotta närvaro gör en utmanad och uppfordrad,
någon som förser en med en gåta man inte kan låta bli att utforska. Den Andre i
denna form blir ett centralt projekt i ens tillvaro och utmanar en att bryta upp
från sin begränsade oseende tillvaro i det vardagliga. Den klarhet, lättnad och
autenticitet som mötet med den Andre ger är dock oftast av tillfällig natur och
vår upplevelse av den Andre kan präglas av att ’det är för mycket’, eller att det
passionerade engagemanget är för kostsamt. I detta läge kan vi göra om den
unika överväldigande upplevelsen av den Andre till något som vi känner igen,
något som är ’detsamma’ och som möjliggör för oss att dölja oss och att låta
gläntan sluta sig för vårt seende. Vår ambivalens till denna enastående
upplevelse är således än större än vad gäller vår tillhörighet till grupper och
sociala gemenskaper.
Konsekvenser för synen på grupprelationer.
Vilka konsekvenser för synen på grupprelationer har då det existentiella
perspektivet? Först och främst att vi alltid är i relation och att det att vara i
världen betyder att vara med andra. Detta är inte något som går att välja bort,
och liksom är fallet med andra otnologiska grundvillkor har vi bara att välja hur
vi skall förhålla oss till denna medvaro (Cohn, 1997). Synen på individen i en
’där-varo’ dvs alltid i en kontext betonar att situationen för oss i en grupp är där
omedelbart i ögonblicket då vi sätter vår fot där. Vi bär med oss en kontext och
en stämning som omedelbart uppfattas av de andra och sätter grunden för vårt
gradvisa förhandlande rörande roller och normer för vår vistelse där. Vi kan, om
vi vill, tala i termer av diskurs dvs en oreflekterad sfär bestående av såväl
tolkningsram som uttryckssätt inom denna. Vi bär med oss en basplatta för
8
relaterandet och på denna byggs sedan allt det som brukar beskrivas inom
gruppteorin som utmärkande för uppbyggnaden av en grupps egenskaper. Vi
uppfattar intuitivt och omedelbart denna ’region’ eller detta fält vilken utgör en
del av den andres tillvaro (’vara-där’) och reagerar på detta långt snabbare än
vad medvetandet hinner med. Det är ju också ett välkänt fenomen att grupper
oerhört snabbt formerar sig, skapar tillhörigheter och markerar värden och
normer (Forsyth, 2006).
I faktisk närvaro av andra t ex i en grupp tenderar vi snabbt att bli som dem, att
bete oss som dem, att hylla samma värden och att försjunka i det gemensamma
grupplivet. De andra är där för oss att använda som möjligheter för vårt
förverkligande och för tillfredställandet av behov och begär. På samma sätt är
jag där för dem att använda på samma sätt, som möjliga medel för ett mål. Dessa
mål kan ur existentiell synvinkel beskrivas i termer av ’de fyra livsvärldarna’
(van Deurzen, 2003), nämligen: naturvärlden, den relationella, den personliga
och den andliga världen. Dessa kan ses som utgörande en modell som reducerar
komplexiteten och ger existensen en överblickbar form. Modellen är dialektisk
och dynamisk och beskriver individen i en rörelse i riktning mot något, i försök
att undvika något. Detta ovissa arbete pågår varje ögonblick på ett oreflekterat
plan och hör till de ontologiska grundvillkoren – det vi inte kan undvika eller
upphöra med. Det är själva innebörden i begreppet ’omsorg’ (Sorge) – att vi är
involverade i en kontext som vi inte kan låta bli att involvera oss i (Heidegger
1927/1992).
I naturvärlden försöker vi etablera oss med förhoppningen om hälsa, rikedom,
njutning och liv och fruktar dess motsats: sjukdom, fattigdom, smärta och död.
Gruppen förser oss med ett, om än ytligt, stöd för våra strävanden, legaliserar
dessa och ger en, om än tillfällig, trygg bas som utgångspunkt. Gruppen
försäkrar oss genom sin attityd att det goda livet är möjligt att etablera, odla och
behålla. Om vi är sjuka, eller sårbara försäkrar oss de andra om att vi inte är så
illa ute, att vi kommer att räddas och att allt kommer att ordna sig (Yalom,
1980). Möjligheter understryks, begränsningar nedtonas, bortförklaras eller
bagatelliseras. Som gruppdeltagare gör vi gemensam sak i byggandet av
förskansningar mot värdens och vårt eget förfall, allts karaktär av tillfällighet
och underkastat lagar av vilka vi bara kan påverka en begränsad del. Grupper
har en mycket stark förmåga att placera den enskilde i en värld av ’glamour’ dvs
en magisk prins och princessvärld där verkligheten ställs åt sidan – där den
gyllene glasvagnen ännu inte förvandlats till en pumpa. I Jaspers (1951) termer
hjälper gruppen oss att inta en position av naiv vitalitet där dagens lag inte
riktigt gäller. Vad vi tar in från naturvärlden i form av mat och dryck och ting
och miljöer, allt vi förser oss med används för att balansera vår upplevelse av
utsatthet och förfall respektive hälsa och fortbestånd.
9
I den sociala världen söker vi acceptans och tillhörighet, beundran och kärlek
och fruktar dess motsats: isolering, avvisande, förkastande och hat. Här ligger
själva grunden för individens följsamhet mot gruppens normer och för
individens inordnande i en roll vilken förhandlas fram i gruppens, ofta dolda,
struktureringsarbete. Gruppdeltagandet skapar underlag för individen att
balansera förhållandet till sin sårbarhet. Gruppers symboliska, metaforiska och
rituella aktiviteter skapar hos den enskilde en vision av tillhörighet och av
nödvändighet och ger möjligheter till passionerat engagemang. Genom makt och
inflytande och genom kontroll och ordning skapas ett skydd mot upplevelsen av
sårbarhet och utsatthet. Genom ömsesidigt ’face-work’ dvs arbete för att hjälpa
varandra att behålla värdighet och självrespekt försöker vi stabilisera det sociala
fältet och få detta att tjäna som buffert för våra pendlingar i stämning och
självkänsla. Det är knappast förvånande att så stor del av såväl depressioner som
utmattade kollapser kan hänföras till upplevda kränkningar eller konflikter i
sociala relationer (Stiwne,2002, 2005; Folkhälsoinstitutet, 2005). Grupper har
även en tendens att stödja och underbygga utvecklandet av en dominerande
autkoritet som blir bärare av hopp och möjligheter, så att den enskilde
deltagaren kan abdikera från sitt eget ansvar (Tantam, 2005). Men denna
tendens ökar också svårigheten för den enskilde att hävda sig och att vara klar
över sin egen riktning ”Wherever there is a crowd there is untruth”
(Kierkegaard, 1859/1975).
I den privata eller personliga världen står kampen för att upprätthålla känslan
av identitet, självförtroende, integration och klarhet. Mot detta står fruktan för –
och den faktiska risken av – självtvivel, sönderfall och förvirring. Grupper och
sociala strukturer ger stöd för den enskildes möjlighet att utvärdera och förstå
sig själv och sin tillvaro. Vi söker ständigt andra i behovet att få återkoppling på
hur världen skall förstås. I gemenskapen med andra byggs diskurser som utgör
lokala subkulturer för tolkning och för att förmedla sig själv i tillvaron.
Lämnade till oss själva riskerar vi att återkoppla till oss själva och att bygga upp
orealistiska tolkningar. Nackdelen med den tolkningsram som gruppen förser
oss med är dock att den utgör en bestämd horisont som man inte ostraffat kan
lämna. Priset för tillhörighet är att vi kommer att identifiera oss med just den
plats vi ges i gruppen. Det ligger i rollskapandets natur att rollen står i relation
till andra roller och till maktstrukturer som bygger på att alla håller sig på sin
plats. I detta kan den enskilde ’bli halv’ i sin identitet och kan upptäcka först när
man lämnar gruppen att man blir ’hel igen’ och får tillbaks sin fulla potential.
I den andliga världen står den dynamiska kampen mellan att uppleva att uppleva
meningslöshet, ondska, fåfänglighet och skuld kontra att uppleva mening, syfte,
godhet och skuldfrihet (van Deurzen, 2003). I vår krassa värld kan vi lätt
glömma bort att detta handlar om värden och intentioner som människor
värderar mycket högt och för vilka andra grundläggande behov som vatten,
10
föda, sexualitet, trygghet kan sättas på undantag (Cottingham, 2003). Det
handlar om upplevelsen av vad man lever för och ibland, vad man kan dö för. I
arbetet inom denna livsvärld har grupper och sociala gemenskaper ofta en
mycket viktig reglerande roll. Att förlora sin tillhörighet till en uppskattad social
gemenskap kan sätta den enskilde i ett läge av förlust, tomhet och meningslöshet
som kan få katastrofala följder. Mot detta står risken att den enskildes hela
syftning tas över av en grupps sekteristiska eller auktoritetsbundna världsbild
och att den enskilde blir ett utnyttjat offer under en tid för att sedan lämnas i ett
förvirrat och tomt läge.
Slutsats.
Vår tillvaro med andra, våra ambitioner att sträcka oss ut efter tillhörigheter i
grupper och sociala system är en oundviklig del av vårt liv. Vi måste förhålla
oss och kan inte välja bort detta. Vi är dömda att relatera. Ur existentiell
synvinkel är grundmotivet för detta relaterande vårt behov av att orientera oss i
världen, skapa och bygga vår identitet samt att få hjälp i att reglera vårt
förhållande till våra begränsningar och möjligheter. På samma sätt som en grupp
kan rädda mig från kontakt med den existentiella ångest som är förknippad med
min sårbara, utsatta, tillfälliga och tragiska position i världen, kan den hjälpa
mig att få rimliga perspektiv på och realitetsanpassa mina förhoppningar om vad
som är möjligt. Uttryck på annat sätt kan vi säga att grupper och sociala
tillhörigheter hjälper oss hantera vår dödsångest – den yttersta konsekvensen av
kontakten med våra begränsningar och vår sårbarhet, men också med vår
livsångest – den yttersta konsekvensen av vår kontakt med tillvarons rikedom
och oändliga möjligheter.
Vi bygger alla våra liv som provisorier och gör dagligen kompromisser mellan
det ideala och det möjliga, det infinita och det finita. Denna balanshållning
återspeglas också i vårt förhållande till grupper och sociala gemenskaper och i
hur vi gör oss rättvisa respektive döljer oss för världen och oss själva. I detta
arbete har de grupper vi tillhör viktiga uppgifter såväl i att avslöja som att dölja
verkligheten för oss, om oss och världen. Det finns dock anledning att tro att ju
längre grupper och relationer består, desto mer kommer de att uppskattas för vad
de döljer än för vad de avslöjar. Detta är grogrunden för en dialektisk rörelse
mellan tillhörighet och frigörelse, mellan närmande och avståndstagande som
jag ser som en naturlig del i mänskligt liv.
Referenser:
Case, T.I., & Willaims, K.D. (2004). Ostracism. A Metaphor for Death. In: J.
Greenberg, S.L. Koole, & T. Pyszczynski (Eds.), (2004). Handbook
of Experimental Existential Psychology. New York: The Guildford
Press. (pp.336-351.
11
Cohn, H. (1997). Existential-Phenomenological Dimensions of Groups. In H.
Cohn: Existential Thought and Therapeutic Practice. London:
Sage.(pp.45-57).
Cottingham, J. (2003). On The Meaning of Life. London: Routledge.
v. Deurzen, E. (2003). Vardagens Mysterier. Lund:Studentlitteratur.
Forsyth, D.R. (2006). Group Dynamics. Belmont: Thomson /Wadsworth.
Heidegger, M. (1927/1993). Varat och Tiden. Göteborg: Daidalos.
Jacobsen, B. (2000). Existensens psykologi. Stockholm: Natur och Kultur.
Jaspers, K. (1951). The way to wisdom. London: Yale University Press.
Kemp, P. (1992). Lévinas. En introduktion. Göteborg: Daidalos.
Kirkegaard, S. (1849/1996) Sjukdomen till döds. Guldsmedshyttan: Nimrod.
Kierkegaard, S. (1859/1975). That Individual. In: W. Kaufman: Existentialism
from Dostoevsky to Sartre. London: meridian.
Lévinas, E. (1992). Tiden och den andre. Stockholm: Symposium.
Løvlie Schibbye, A-L. (2006). Relationer. Ett dialektiskt perspektiv. Stockholm:
Runa förlag.
Nietzsche, F. (1882/1991). Så talade Zarathustra. Stockholm: Forum.
Sartre, J-P. (1938/2004). Äcklet. Stockholm: Bonniers.
Sartre, J.P. (1947/1983). Varat och intet. Göteborg: Bokförlaget Korpen.
Statens Folkhälsoinstitutet (2005). Folkhälsorapport..Hälsa på lika villkor.
Resultat från nationella folkhälsoenkäten, 2005.
Stiwne, D. (2005). Fånga livet – om existentiell psykoterapi. I: H. Jenner (red.),
Som livet gestaltas. Kristianstad: Kontrast.
Stiwne, D. (2002). Den existentiella terapin och utmattningen – den moderna
livskrisen. Insikten, 5, 11-19.
12
Tantam, D. Groups. In: E.v Deurzen & C. Arnold-Baker (Eds.), Existential
Perspectives on Human Issues. London: Palgrave. (pp.143-154).
Yaom, I.D. (1980). Existential Psychotherapy. New York: Basic Books.