Målet är att livet ska levas

Intervju med Dan Stiwne

– I detta livet längtar vi alla efter meningsfullhet, frihet och herravälde över vårt liv, men det är inte lätt att skapa detta, säger Dan Stiwne, docent och legitimerad psykoterapeut, som gärna talar om den existentiella terapin som hjälpmedel vid depression och utmattning.

– Det är de existentiella grundfrågorna som gömmer sig under en depressions gråa kompromisser, säger han målande. Den existentiella terapin försöker göra människan mer beredd att acceptera tillvarons oundvikliga förhållanden, men också att få henne att välja inom ramen för det manöverutrymme vi alla har här i livet.

– Tyvärr har psykoterapin i vår tid alltmer vänt sig till medicinen och ett naturvetenskapligt synsätt på mänskliga problem, i stället för att vända sig till filosofin och humaniora, anser Dan Stiwne. Det är olyckligt, säger han, eftersom det lätt leder till att människor får ett passivt förhållande till sina problem.

Den existentiella terapin menar att människans alla bekymmer bottnar i problem rörande livsformer och livsinnehåll. Sådant som vi alla måste ta itu med för att skapa balans i våra liv.

Grundidén är, att ”om man mår dåligt så lever man fel”. Fel i betydelsen att man har misslyckats med att möta de grundläggande utmaningar som ingår i livet.

– Så vad vi alla behöver göra i livet är att ta reda på vilka vi är, gripa efter våra möjligheter och acceptera våra begränsningar. Det låter enkelt, men är i själva verket mycket svårt, eftersom vi ofta lever med näsan mot marken, upptagna av våra dagliga sysslor. Vi tar oss sällan tid att reflektera över hur vi lever; det är vad den existentiella terapin vill råda bot på.

Terapin fokuseras på vad som kallas ”de fyra livsvärldarna”, som vi alla befinner oss i, berättar Dan Stiwne. Det rör vårt förhållande till våra fysiska omständigheter och vår kroppslighet. Det rör våra relationer och vårt sociala nätverk. Det rör vår identitet – vem vi är för oss själva och vem vi strävar efter att vara. Och det rör vårt förhållande till livets mening och värden och vårt förhållande till godhet och ondska.

– Vid personliga kriser och katastrofer, vid sjukdom, vid förluster, i övergångsfasen och i gränssituationer blir det plötsligt påträngande tydligt hur vi alla lever på nåder. Plötsligt inser vi hur sårbara vi är och hur vi försummat att delta i formandet av vårt livs goda förutsättningar.

Enligt den existentiella synen måste livet skapas, återskapas och ges mening av oss själva. Vi måste alla bli varse att det goda livet inte ”finns” någonstans eller kommer att ”ges” till oss på grund av någon gudomlig rättvisa. Inte heller kommer allt att ordna sig på grund av vår förträfflighet, om vi nu skulle tro det, säger han.

– Lyckan kommer heller inte, som många tycks tro, genom den stora aktievinsten eller på Bingolotto. Vi både kan och måste själva välja hur vi skall leva. När det okontrollerade händer, har vi alltid möjlighet att förhålla oss till det.
När en klient kommer och söker hjälp för depression eller utmattning är det en symtombild som möter oss, säger han. Ofta en tung, seg och kraftlös person som saknar lust och livsglädje. En person som inte ser någon mening i sitt liv och som ligger lågt i alla livsinvesteringar.

– För mig visar en sådan klient upp sin personliga lösning, inte sina problem. Problemen som ligger under detta har undantagslöst att göra med livsproblem, något som i en terapi måste synas i sömmarna. Jag ser det depressiva som ett låst krisläge och min uppgift är att hjälpa klienten att forma sitt livsinnehåll.

Visst gör det ont, men en krisgenomgång måste få göra ont och kan aldrig vara en dans på rosor, anser Dan Stiwne bestämt. Målet är att klienten skall lära känna sig själv och återgå till livet – som ska levas och inte analyseras.

– För många klienter är detta en resa i det privata helvetet, där terapeuten får bli medresenären. Efter ”resan” är man beredd att sortera, prioritera och vara rädd om sin begränsade kraft. Då tror jag att man är vaccinerad mot att bli utbränd eller deprimerad igen.

/Awiwa Keller

Tidigare publicerad i Dagens Nyheter 31 maj 2002