Modul 6 vinjett 1
Monica 35 år.
[Fallet är fingerat men med bakgrund i flera verkliga fall. Materialet skall behandlas konfidentiellt och
ej diskuteras med utomstående.]
Monica är 35 år och söker till vuxenpsykiatrin för att hon upplever kraftiga
ångestattacker som plötsligt dyker upp helt utan förvarning. Hon är då helt säker på
att hon kommer att förlora kontrollen och bli galen eller att hon kommer att dö. Hon
sökte först primärvården då hon trodde att det var något fel på hennes hjärta. Där
konstaterade man att det inte var ngt hjärtfel och hänvisade henne att söka till
psykiatrin.
Monica har lång erfarenhet av psykiatrin sedan tidigare. Både för egen del men också
för anhörigas del.Monica lever idag tillsammans med en man Tomas, och Monica har två barn som
lever med dem, Eva 15 och Sanna 12. Inget av barnen har samma pappa och Tomas
som Monica nu lever med är inte pappa till någon av dem. Han har en dotter som är
20 år.
Monica föddes i G och bodde där med sin mamma och alkoholiserade pappa i två år.
Föräldrarna gick skilda vägar och Monica flyttade med sin mamma från G till L.
Mamma träffade snart en ny man, Stefan – även han alkoholiserad. Han slog även
Monicas mamma och hon har bevittnat fler slagsmål och misshandlar. Monicas
mamma drack aldrig alkohol men led av återkommande djupa depressioner där hon
blev sängliggande veckovis utan att förmå sig till att ta hand om sitt barn. Det var ofta
vilda fester hemma då Monica växte upp och ofta vaknade hon av att det var bråk och
slagsmål i lägenheten. Polisen kom ofta till hemmet för att hämta någon av Stefans
vänner eller Stefan själv. När Monica var 11 år hamnade hon mittemellan i ett
slagsmål och blev själv allvarligt skadad. Hon vårdades på sjukhus under en vecka
efter det, med svåra och bestående skador i ryggen. När hon var 12 år kom hon i kontakt med alkohol själv för första gången och
upptäckte då att det var en skön tillflykt in i alkoholruset. Började använda sig av
alkohol alltmer ofta och vid 14 drack hon så gott som dagligen. Hon började vid
samma tidpunkt att skära sig själv i armarna. Då Monica skulle fylla 15 blev mamman
så illa misshandlad att hon nästan dog. Monica själv var då så illa däran av
alkoholmissbruk att hon inte brydde sig.
Då mamma tillfrisknade flyttade de tillsammans från L till N. Monica hittade snabbt
nya vänner att fortsätta att dricka ihop med. Monica hittades en lördagskväll ute i en
snödriva helt utslagen av alkohol. Hon hade nästan inga kläder på sig och var
blåslagen. Hon skickades då på behandlingshem där hon stannade under ett årDå hon återvände till N var hon 16 år men nu avgiftad från alkohol. Socialtjänsten
hjälpte Monica att återvända till skolan men trots mycket stöd så hade Monica det
svårt. Lärarna tyckte att hon var svår i kontakten, att hon sällan eller aldrig tog
kontakt spontant med dem och att då de försökte hjälpa henne så var hon avvisande på
ett sätt som de inte riktigt kände igen. Det var svårt att få ögonkontakt med henne och
det hände ofta att hon misstolkade det de sa till henne. Lärarna visste att Monica
fortsatte att skära sig även om hon inte drack längre. Monica fick kontakt med BUP
genom skolan men inte heller där fick man en bärande kontakt med henne. Hon fick
ett antal olika mediciner men de hjälpte aldrig varför Monica slutade med dem. Det
var också svårt att samarbeta med Monicas mamma då hon allt som oftast låg inlagd
på sjukhus pga sina depressioner. Under två år hade Monica en gles stödjande kontakt
på BUP och remitterades sedan över till vuxenpsykiatrin. Monica bryter nu kontakten
med sin mamma då de ”aldrig ändå haft någon vettig relation” som hon säger.Strax efter 18 började Monica bete sig på ett lite udda sätt ute på sta’n. Hon klädde sig
annorlunda och började sätta små tofsar i håret med olika färgglada band. Någon gång
blev hon mycket arg inne i en affär och det var någon som såg hur hon smög sig fram
längs med gatorna vid några tillfällen. Detta kom till Monicas mammas kännedom
och hon förmedlade detta till läkaren inom vuxenpsykiatrin. Där kunde man dock inte
se att något var fel då Monica samlade ihop sig vd varje tillfälle hon var där.
Då Monica var 20 träffade hon en kille som hon hade en kortare relation med. Hon
blev gravid och första dottern föddes. Det var en traumatisk förlossning och Monica
fick en post-partum depression. Kunde inte knyta an till son dotter. Socialtjänsten
larmades flertalet gånger men Monica lyckades alltid visa upp en välfungerande sida.
Hon fortsatte att skära sig själv men nu mer i hemlighet. Monica kunde inte bevara
några relationer. Hon har genom åren haft ett flertal kamrater men ingen som kommit
att stå henne nära. Då man frågat henne om detta så säger hon att hon inte behöver
någon- att hon klarar sig själv.Vid 22 blir Monica gravid igen. Denna gång med en man som hon tycker om – Claes.
De lyckas bygga en relation till varandra och Monica börjar sakta med säkert få
ordning på sitt liv. Under en period på fem år mår Monica hyfsat bra. Hon bryter
kontakten med psykiatrin och den lilla familjen kämpar på. Monica får jobb i kassan i
en matvaruaffär. Hon går också med i en kyrkokör och det visar sig att hon har en
stabil och vacker röst. Hon får en hel del uppmärksamhet och även en del uppdrag
som solist. Monica själv tycker att det är roligt att sjunga men är besvärad över
uppmärksamheten.
Då yngsta dottern är 5 år drabbas familjen av en tragedi. De skall tillsammans åka i en
lånad bil för att julhandla i U och råkar ut för ett oväntat oväder. Bilen får sladd och
de åker av vägen och krockar med ett träd. Claes dör omgående av skador och Monica och barnen får sågas ut ur bilen. Det är en fruktansvärd upplevelse för alla och värst är
tiden de måste sitta i bilen tillsammans i rädsla och med ovetskapen om Claes klarat
sig eller inte. Monica sörjer oerhört men försöker fortsätta sitt liv med barnen. Hon är
åter ensam och umgås inte med några förutom sina barn. Alla tre är drabbade av
händelsen och i tysthet lider Monica av återkommande minnesbilder av olyckan. Hon
söker inte hjälp utan försöker klara det på egen hand. Livet går vidare och Monica
kämpar på. På en fest träffar hon Tomas. Hon har inga direkta känslor för honom men
han fyller ut ensamheten.
I mitten av 30 års-åldern börjar Monica fundera över meningen med livet. Hon söker
svar genom att vända sig till olika kyrkliga församlingar, bla den hon sjungit i.
Ingenstans hittar hon de svar hon vill ha. Hennes funderingar och grubblerier över
livet blir allt ihärdigare. Tryck över bröstet och ständiga oroskänslor blir Monicas
följeslagare. Monika blir alltmer orolig för sin hälsa. Till slut blir det outhärdlig och
Monica söker åter hjälp. Hon tror att hon har fel på hjärtat och söker PV som
remitterar henne till en existentiell terapeut.
Läsutmaning vinjett 1, Ångest och lidande
• Ångest som symtom – eller som livets grundstämning?
• Dömd att lida – eller frihet att välja ett bättre liv?
• Är ändå allt – till slut – mammas fel?
Det skulle inte vara förvånande om Monicas otrygghet var av den art som Laing kallar för ”ontologisk”, en osäkerhet rörande själva varats natur: vad är verkligt, vad går att lita på (i alla livsvärldar: den personliga, den fysiska, den sociala, den andliga)? Att skära sig kan vara ett sätt att samla ihop sig, göra sig verklig, att dricka ett sätt att slippa undan för en stund. Vi gör vad vi måste för att härda ut, att göra tillvaron möjlig att fortsätta.
Det som beskrivs i vinjetten utspelar sig mycket i det existentiella dilemma som handlar om ensamhet/gemenskap. Mitsein, medvaron, världen av människor. Fenomenologiskt är det lätt att föreställa sig att Monica upplever människor som opålitliga varelser, och att man gör bäst i att inte göra sig beroende av dem. Samtidigt finns det kanske en stark längtan efter dem, och en ensamhet som är mycket svår att utstå. Och så kommer det en människa in i livet som det går att lita på – kanske är det möjligt att hitta trygghet och gemenskap trots allt? Men då: katastrofen. Barnen finns, och Monica måste fortsätta. Hon skapar trygghet på de sätt som går. Men det är som att den tryggheten inte längre är tillräcklig, Monica börjar uppleva det som Kierkegaard kallar för förtvivlan, upplevelsen av att inte leva sina möjligheter, tomheten i att inte vara den man skulle kunna vara, att leva dussinmänniskans liv, som en siffra, eller som Heidegger skulle säga: oegentligt, som das Man. Döden lutar sig in i hennes tillvaro, och världen blir platt, meningslös. Hon står inför valet att leva utifrån sin subjektiva sanning, i frihet, eller att försöka glömma att den möjligheten finns och hålla förtvivlan borta med distraktioner. Och det är i det valet hon står när vi möter henne. Hennes förflutna, den mellanmänskliga miljö hon blev inkastad i när hon föddes (”mammas fel”), närvarar i hennes nu, som en integrerad del av hennes intentionalitet, vilket innebär att valet hon står inför kanske kräver mer av mod, kanske innehåller mer av ångest, än för de flesta andra av oss. Detta har terapeuten hon möter att vara känslig inför.
Ann-Margreths svar på Markus inlägg. Instämmer med dig att terapeuten här behöver verkligen använda sin känslighet. Även vara observant på det ordlösa, det som kanske kan vara ett undvikande av att prata om. Hennes kastadhet är ett intressant område att utforska som du är inne på utifrån att det är ”mammas fel”. Hur tänker hon kring att bli inkastad i den familj som hon är född i, kring omständigheter som hon inte har valt men måste förhålla sig till, att livet på ett sätt är en blandning av möjligheter och tillfälligheter. Bra att du även belyser osäkerheten kring själva varat och vad som är möjligt att kunna lita på. Finns en del kring bristande tillit kring Monica som terapeuten behöver ha i minnet och som troligen kan utspela sig i terapirummet mellan Monica och terapeuten.
Petras svar till Markus; ännu ett välskrivet inlägg och intressant att du reflekterar kring de fyra dimensionerna. Viktigt att ha med sig som du skriver ” Vi gör vad vi måste för att härda ut, att göra tillvaron möjlig att fortsätta” och det är något som vi psykologer/ terapeuter behöver ha med oss på den terapeutiska resan- inte minst för skapande av tillit och ödmjukhet för varandra ”att livet blir ibland svårt… men att vi inte behöver ”fastna” i vår egen livshistoria” utan mer nyfiket utforska precis som du skriver i din text Markus – inför val att förhålla sig till…
Vad bra du poängterar det hon redan gör för att skapa trygghet och gemenskap – din text får mig att inse hur viktigt det är att bekräfta det för klienter överlag. Monica behöver nog att terapeuten ser och bekräftar hur hon anstränger sig, kämpar och väljer, för att få mod och utrymme att reflektera över sina val och det ansvar hon ju redan tar för att kunna få det perspektiv hon behöver för att kunna välja på nytt. oför att kunna ”ompröva livet”, för att använda en talande boktitel :).
Tack för era kommentarer! Fallet Monica berör, det finns en skörhet inskriven i hennes tillvaro, allt för många svek och förluster som dubblerats, djupa sår som i stället för att läkas öppnas på nytt. Jag hoppas att hon träffar någon som kan möta detta.
Vinjetten väcker många intressanta frågor kopplade till både livsproblem och psykoterapi, enligt mig framför allt: hur stora frihetsgrader har människor att förändra, styra, forma sina liv? Detta är ju en fråga som finns i botten av all psykoterapeutisk verksamhet, men som kanske är särskilt framträdande i det vi kallar existentiell psykoterapi. En annan central fråga är ”Hur hänger Monicas ångest ihop med hennes livssituation?”. Även detta är en fråga av stor relevans för all psykoterapi, nämligen hur man föreställer sig kopplingen mellan symptom/symptomens form och det levda livet.
En grundläggande fråga är alltså människans frihet i förhållande till sina omständigheter, och här kryper också frågan om mening in. Hur uppstår mening i livet, och hur är det kopplat till frihet? En ”grundtanke” inom det existentiella perspektivet är att vi genom våra handlingar och val skapar mening i en i övrigt tämligen meningslös värld. Allt som har mening för oss har vi på ett grundläggande vis skapat själva.
Är Monica dömd att lida eller har hon frihet att välja ett bättre liv? Den existentiella psykoterapins svar är då som sagt att genom handlingar och val kan hon utforma ett bättre liv. Eller sannare, mer autentiskt liv. Eller meningsfullare liv. Hon är i högsta grad en aktör i sitt eget liv. När hon väljer fel åt sig själv, såsom att leva med den ”ensamhetsutsläckande” Tomas, då börjar meningen tryta. Men hon kan fortfarande välja om.
Så länge hon lever ”fel”, alltså gör val som styrs av rädslor och undvikanden, kommer den ångest som vi människor naturligt lever med att anta allt mer skruvade former, delvis i syfte att signalera att hon behöver göra något. Jag tänker här på det Bazzano skriver i ”Brave New Worlding” (2007), att vår tid fokuserar så mycket på ’being’, inte lika mycket på ’becoming’ (Spinelli). Jag tänker att ångesten är ett rop på vår uppmärksamhet för att få oss att ge mer utrymme åt ’becoming’.
Till sist angående mamma: självklart är allt mammas fel! Hon precis som alla andra gör fel, och dessa måste det stackars barnet leva med. Tills barnet får kraften och modet att kliva ur de ”misstagens” skugga, och i allt högre grad frigör sig från deras påverkan och börjar leva sitt eget liv. I Monicas fall är det en hel del tungt att se tillbaka på, lära sig av och acceptera, men också ett stort utrymme för förändring.
Ann-Margrths svar på Minnas inlägg. Bra jobb kring vinjetten där du kopplar egna tankar/reflektioner till litterturen och det existentiella perspektivet.Bra reflektion kring ”being” och ”becoming” som är begrepp vi behöver använda mer av i den existentiella inriktningen. Du pekar på friheten, möjligheten att välja i vinjetten vilket är framträdande existentiella teman. Här kan vi även lyfta upp Monicas ansvar för sitt eget liv. Där pekar du på modet som hon behöver få fatt i för att kanske våga ta ansvar och rodret i sitt eget liv. Hon har en del att brottas med om hon vill hitta en annan riktning i livet.
Markus till Minna: Hej Minna! Jag håller med dig i det du skriver, jag tänker likadant om Monicas situation. Något jag börjar tänka kring när jag läser din text, är att Monica skulle kunna välja att stanna i sin ”ensamhetsutsläckande” relation, att också det skulle kunna vara ett autentiskt val, att det inte är ”vad” hon väljer som utgör det autentiska, utan ”hur” hon väljer.
Petras svar till Minna; ett välskrivet inlägg där du dels lyfter fram psykologiska/ psykoterapeutiska refelktioner med det existentiella perspektivet. Vi människor är ju både meningssökande efter det som ger och bär mening. Blir berörd utifrån mitt arbete med barn och familjer (det finns hopp…) när du skriver om ”tills barnet får kraften och modet att kliva ur….” – visar på att möjligheten finns att göra eget val- att friheten finns där någonstans att gå i mina egna fotspår på den stig jag väljer…
För övrigt instämmer jag med A-M.
Ja, frågan här är väl i grunden: i hur stor utsträckning formas vi och bestäms av vår historia (barndom och erfarenheter)? Hur fria är vi egentligen? Inom psykoanalysen så lägger man väldigt stor vikt vid barndomen och tolkar mycket av en människas beteende som upprepningar (ofta omedvetna) av tidigare händelser, eller trauman. Friheten är tydligt begränsad inom psykoanalysen och barndomen bestämmer till stor del människan. Men hur är det då inom den existentiella psykoterapin? Är människan helt enkelt fri och barndomen bara lite smuts på våra byxor som vi ganska enkelt kan borsta bort? Ibland kan det kännas som att Sartre tar lite väl lätt på människans begränsningar (så som exempelvis barndom, politiska villkor, kön, etnicitet osv) när han framhäver hennes frihet och ansvar. Simone de Beauvoir behandlar i ”För en tvetydighetens moral” dialektiken mellan frihet och fakticitet ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv, och hon gör det på ett mycket nyanserat sätt. Barnet föds in i färdig värld, menar de Beauvoir. Föräldrarna uppfattas som gudar och deras värderingar upplevs som givna ovillkorliga sanningar. Med andra ord så föds barnet in i en värld av ting och blir själv ett ting. Barnet accepterar världen, värden och tingen precis så som de ges till henne. Barnet är inte fritt. Vi föds, i någon mening, ofria. När barnet växer upp så blir hon (eller snarare ”han”) en ”sub-man”, och sedan en ”serious man”. Gemensamt för bägge dessa typer, och senare typer som de Beauvoir presenterar, är att de på olika sätt flyr tillbaka, i en slags nostalgins rörelse, eller dans, till barndomens trygga färdiga värld och förnekar därmed sin frihet. De Beauvoir framhåller alltså att p.g.a. att vi föds som barn och inte har en direkt tillgång till vår frihet så innebär vårt mänskliga grundtillstånd att friheten måste erövras, den är svårtillgänglig och finns inte till hands på något enkelt och okomplicerat sätt. Hon lyfter också att det är lätt att fastna i barndomens värld, där vi är skyddade mot vår frihet som ju är skrämmande och ångestgenererande. Desto mer vi upprepar ett beteendemönster, desto svårare är det att bryta sig ur. Ett annat sätt att säga samma sak är att: för varje gång vi förnekar vår frihet så blir det svårare att erövra den. Konklusionen är att människan är fakticitet (barndom, erfarenheter, biologi, politisk makt, kön, etnicitet) och frihet. Fakticiteten väger väldigt tungt men vi kan alltid välja friheten. Med andra ord så har alltså Monica, trots hennes tragiska historia, frihet (om än begränsad så klart) att välja hur hon ska den resterande delen av hennes liv. Inom det existentiella perspektivet så ses inte oro, ångest eller depression som ett symptom som ska botas och tystas ned. Ångest är snarare vårt rop på oss själva: längtan efter ett fullare och mer autentiskt liv. Monica har existentiella grubblerier och känner uppenbarligen av, någonstans i henne själv, att ett bättre liv är möjligt. Krisen är en möjlighet. Monica har chansen att gripa denna möjlighet, att erövra sin frihet. Men ingen ska säga att detta är en lätt uppgift. Vi kanske kan säga om det existentiella perspektivet att teorin kan tyckas enkel men praktiken är oändligt svår?
Ann-Margreths svar till Jakobs inlägg; intressanta synpunkter kring den existentiella terapin kopplat till vinjetten. Ditt inlägg väcker tankar kring tänker att det kanske finns en form av existentiell skuld värd att utforska, en överlevnadskuld efter olyckan, att hon känner att livet “borde” vara något mer. Van Deurzen beskriver den existentiella ångesten som en ständig följeslagare som en bakgrundsmusik som alltid finns där som vi aldrig kommer ifrån (får bilden av en hissmusik som aldrig slutar spela). Tänker att det i Monicas fall att det kommit till den punkten att hon måste börja lyssna till vad den vill säga.Tänker även på människans behov av att ständigt få ihop berättelsen om oss själva, hur nödvändig vår narrativa identitet är och hur vi också är beroende av andra för att ständigt spegla och föra en dialog med andra, dela med oss och få ihop vår historia, som du skriver på slutet krisens möjlighet. Instämmer med din slutmening att omvandla teorin till praktik är ett mödosamt jobb och många gånger ett svårt jobb.
Petras svar till Jakob; ett intressant inlägg som väcker tankar hos mig kring hur vill Monica vill leva sitt liv. Du skriver själv att ”ångest är snarare vårt rop på oss själva; längtan efter ett fullare och mer autentisk liv”. May skriver i boken ” Den omätbara människan” bl a att en människa med ångest, kan vara rädd för sina egna resurser och möjligheter. Terapeutens uppgift är då att hjälpa hen att upptäcka möjligheter, acceptera sina begränsningar och bli mer sig själv. Det är viktigt som du skriver Jakob, att det existentiella perspektivet kan kanske uppfattas enkel i praktiken men i praktiken, i vardagen, i det levda livet – så mycket svårare. Att inte bara regerar utan också agera i riktning mot något som jag behöver för att må bra… För övrigt instämmer jag i A-M tankar, vikten av att spegla sig i sig själv och andra. Ibland finns risken att man fastnat i de andra – går vilse…
Tack för era inspirerande kommentarer! Hissmusik är en intressant liknelse: något som finns där men som vi oftast inte riktar vår uppmärksamhet mot. Det sammanfattar mycket av det fenomenologiska perspektivet: allt finns tillgängligt (inte omedvetet, eller i ett himmelrike bortom vår värld) vi måste bara välja att rikta oss mot det för att upptäcka det. Ja, det är intressant hur vi speglar oss i varandra och i det existentiella perspektivet så blir vi ju också varandras spegelbilder i någon utsträckning. När vi syr ihop våra narrativ, vilka alltid delvis är teoretiska konstruktioner, så bortser vi ofta från i vilken utsträckning vi sitter ihop med andra och är en där-varo (dasein), en plats i varat just nu.