Modul 6, vinjett 5, ny

Statistik på NASP:s (Nationellt centrum för suicidforskning och prevention) webbsida och i rapporterna grundas på Socialstyrelsens dödsorsaksregister, patientregistret samt WHO Mortality Database.

Antal säkra och osäkra självmord bland personer

i olika åldersgrupper 2016 i Sverige

0-1415-2425-4445-6465+Totalt
Män4873283452511015
Kvinnor441109172137463
Totalt81284375173881478

Självmord (säkra och osäkra) per 100 000 invånare

för olika åldersgrupper i Sverige, 1980-2016

Datakälla: Dödsorsaksregistret Socialstyrelsen

2017-12-08 av Eva Wasserman. Sidansvarig: Eva Wasserman.

Modul 6, vinjett 5, läsutmaningar

Självmordet. Alltid bortkastat liv?

• Har vi nått en lägstanivå (1478) – eller kan man ha en noll-version?

• Det är inget brott att ta sitt liv. Kan det vara en ’frisk’ markering av ens frihet?

• Det är inte lätt att finna goda skäl att leva… som man… som kvinna.

9 kommentarer
Komprimera kommentarer
Markus Palmgren 6 juli, 2021 kl 11:35

Jag är övertygad om att självmordet – tanken på självmordet, självmordet som möjlighet – kan finnas som en frihetens sista utpost i människans inre. -Allt kan tas ifrån mig, alla andra möjligheter kan beskäras, men inte den! Självmordstanken blir då som en glänta, som en öppning, som ett fönster där luft släpps in, där kraft att ta sig an ytterligare en dag kan hämtas ifrån. I den möjligheten, den egnaste av egna, återupprättas agens, subjektivitet. Saker och ting är aldrig helt hopplösa så länge den möjligheten finns; att ta sig bort, att slippa ifrån, står alltid inom räckhåll. Då finns inget att förlora på att göra ett nytt försök med livet, då bleknar de rädslor som annars hindrar en från att våga ta de där stegen som man drömt om, Mannets tyranni förlorar tillfälligtvis sin makt. När man ber en person för vilken självmordstanken har denna plats att berätta om sin största rädsla, blir svaret: att drabbas av något (förlamning, t.ex., eller kärlek, oavvisligt ansvar för en annan) som omöjliggör självmordet. Det är den hemskaste, mest outhärdliga tanken. Paradoxalt nog kan alltså självmordstankens omöjlighet öka sannolikheten för självmordets realiserande.
/ / Självmordet är dock inte ett fenomen, utan flera. Det vanligaste är kanske självmordet som är som en olyckshändelse, det impulsiva, i en stund av förgörande skam eller rasande protest, där överlevarna i efterhand är tacksamma för att försöket misslyckades. Fall där samtalet kan vara räddningen, samtal som sträcker ut tiden till något större än stundens svåruthärdliga känsla, samtal som utforskar hela det fält av möjligheter som står till buds, samtal som begripliggör, samtal som stöttar i att kunna möta och vara i det svåra i stället för att fly livet.
/ / Den stora könsskillnaden avseende fullbordade självmord, brukar förklaras med att män har sämre förmåga än kvinnor att visa sig sårbara; sämre förmåga att språkliggöra känslomässiga svårigheter; sämre på att skapa nära relationer, och drabbas därmed av ensamhet i större utsträckning än kvinnor. (Även tillvägagångssätten förklarar en del av skillnaden: män tar oftare till mer våldsamma medel vid självmordsförsök, och ”lyckas” därmed oftare.) Män är på gruppnivå mindre benägna att söka hjälp, och har sämre förmåga att tillägna sig hjälp i form av samtal. Det finns ett antal värderingar tillgängliga i kulturen avseende manlighet, som när de anammas oreflekterat, när de sedimenteras i en persons sätt att vara, utgör en sårbarhet som tar sig uttryck i mäns större benägenhet att se självmordet som enda lösning.

Petra Larsson (Administratör) 22 juli, 2021 kl 10:48

Petras svar på Markus inlägg; ett intressant och välskrivet inlägg Markus och där mina tankar för mig till att en del människor ser självmord som en ”sista utväg” från den existentiella tomheten/ och ensamheten. Vi lever idag i ett samhälle där var och en får ta hand om sig efter bästa förmåga. Ofta har människor ingen annan människa att ty sig till, kanske vill de inte eller vågar inte ta kontakt med sjukvården av en eller flera anledningar. Ofta finns både skuld och skam närvarande… förtvivlan över hur livet har blivit alt upplevelsen av att det finns ingen annan utväg… Tänker att du lyfter in aspekten kring ”räddning” väldigt väl… och även viktiga könsaspekter…
Lite tankar från mig…

Jag funderar också på meningen ”det är inte lätt att finna goda skäl att leva”, och kommer att tänka på ordstävet ”som man frågar får man svar”. Alltså om man har börjat ställa sig denna fråga, då börjar svårigheten att formulera ett svar. Som Jakob skriver i föregående fråga så slipper de flesta människor att ställa sig denna fråga på ett ”seriöst” sätt, de upplever, förnimmer, mening ändå. Men när meningen inte upplevs, då börjar kampen. Och kanske ger vi upp den lättare i livets slutskede. Lite som Cooper och Adams skriver i ”Existential perspectives on human issues”, Självmordet kan vara ett sätt att ta tillbaka kontrollen över livet, att komma ifrån vetskapen om att vi kan dö när som helst, vi måste dö, vi kommer att dö. Att bestämma tidpunkt och sätt själv kan innebära en befrielse från denna utsatthet, att inte veta hur det ska bli.
Stoikernas hållning, att acceptera dödens ständiga närvaro, och att ständigt inse att livet samtidigt är döende, tänker jag har mycket att erbjuda vår tid. Det görs många insatser att få ner suicidtalen, men frågan är med vilken framgång. Självmord är en mycket gammal företeelse som jag har svårt att tänka mig kan ”utrotas”. Det är en utväg som erbjuds människor. Livet är skaffat på det viset. Döden kommer oss alla till mötes, och vissa vill välja tidpunkten själv. Suicidala handlingar kan naturligtvis drivas av sjukdom, och gör det i de flesta fall, skulle jag tro. Men det kan också vara ett övervägt val.
En ytterligare tanke kring det orimliga med att ha en nollvision på riktigt, är alla pseudosjälvmord, alla utdragna suicid. Missbruk, risktagande, vårdslöshet, att isolera sig, extrem fetma, farliga relationer osv. Det finns många tillstånd och företeelser som skulle kunna ses som en slags förklädda eller utdragna självmord, om man ska vara noggrann. Går det att stoppa? Min åsikt är att denna statistik utgör en del i ett underlag för att fundera på samhällsfrågor och hur vi mår på gruppnivå. Vi bör i första hand lyssna på dessa handlingar och fundera på vad de säger. Sedan finns det självklart en massa självmord som borde ha stoppats, känner anhöriga och t ex vårdpersonal. Och för anhöriga är det naturligtvis en väldig tragedi. Men företeelsen kan inte släckas.

Ann-Margreth Bhy (Administratör) 9 juni, 2021 kl 16:00

Ann-Margreths svar på Minnas inlägg. Välskrivet inlägg kring vinjetten. Instämmer med dig att nollvision kring självmord inte är möjligt, då detta för en del är en utväg som man valt. Däremot blir det viktigt att försöka motverka självmorden som handlar om att man inte vill dö men har svårt att hantera livet. att finna god skäl att leva är som du skriver inte enkelt , särskilt inte om man upplever en utsatthet i livet. Frågan blir lätt väldigt stor och nästan ohanterlig. tror att den drför behöver brytas ner i små vardagssituationer. Vad kan vara meningsfullt för mig just nu och i morgon. Instämmer med att det viktiga blir att fundera över varför dessa handlingar förekommer och att det är ett samhällproblem som behöver belysas från olika håll, både grupp, individ, ekonimiska och mänskliga villkor. Vi behöver våga tänka i att ge utrymme för det unika och det individuella behoven i tillvaron. Ja några tankar som väcktes när jag läste ditt inlägg.

Petra Larsson (Administratör) 18 juni, 2021 kl 10:10

Petras svar till Minna; instämmer med A-M inlägg – välskrivet och tänkvärt. Förutom det som redan har nämnts kommer jag att tänka på – att leva med en slags ovisshet. I mitt arbete med barn och ungdomar som är mycket här och nu, där livet händer hela tiden och där det är svårt att se ett liv efter ”aktuella” lidandet. Tänker vikten av att både förstå viljan att ta sitt eget liv utifrån det du skriver Minna, men också finnas där i någon form av acceptans – hopp- riktning… Precis som du nämner Minna, att våga stanna kvar i frågan kring – vad vill människan med sina tankar, känslor och handlingar. Hur kommer det sig att självmord kan vara ett tänkbart alternativ till livet?
Lite tankar från mig….

Det första jag reagerar på är meningen” Det är inte lätt att finna goda skäl att leva” . Nej, det kanske det inte är men de flesta människor frågar ju inte heller efter det väl? Det gör kanske inte så mycket om det inte finns många varor i lagret så länge efterfrågan är låg? Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att den absoluta majoriteten av människor aldrig överväger självmord på ett seriöst sätt och dessutom aldrig går i terapi, aldrig läser filosofi och har ingen aning om vad existentialism är. Men de lever och jobbar ändå. De tycks inte behöva någon Kierkegaard, Sartre eller något ”skäl”. Hur ska vi förstå det? Jo, Heidegger har ju svaret: det handlar om ”omsorg” (Sorge). Att finna mening är ju egentligen inte något vi behöver filosofera oss fram till. De allra flesta människor finner detta naturligt och det är ju det som Heidegger kallar ”Sorge”. Vi har ett naturligt (pre-.reflexivt) engagemang i vårt liv. Automatiskt så bryr vi oss om vårt liv. Verkligheten ges till oss som en ”till-handen-varo”, vi är praktiskt engagerade i våra liv. Endast när detta naturliga engagemang (Sorge, ”till-handen-varo”) bryts, och vi klipps av och möter en ”för-handen-varo” så uppstår ett behov av ”skäl till att leva”. Möjligtvis kan de högre självmordstalen bland äldre förklaras utifrån det? Nämligen att när ett engagemang so pågått länge i livet plötsligt bryts så blir det ett sådant trauma att man inte återhämtar sig. Kanske man aldrig funderat på ”skäl” och liknande och har svårt att ställa om. Har man levt ett ”självklart” liv med praktiska göromål i ca 50 år så kan det bli svårt att plötsligt behöva filosofera fram en ”självklarhet”. Samhället behöver göra sitt bästa för att erbjuda alla ett praktiskt engagemang i samhället och terapeuter behöver hjälpa dem som fallit ut att hitta skäl för att komma på banan igen.

Ann-Margreth Bhy (Administratör) 12 april, 2021 kl 20:22

Ann-Margreths svar till Jakobs inlägg; tänker på Antonovskys KASAM när jag läser ditt inlägg. Känslan av sammanhang kan ta sig många uttryck och är ett viktigt begrepp i många former av social tillvaro, vilket också innefattar existentiellt. En stark känsla av sammanhang och samhörighet handlar ju i grunden om att höra hemma någonstans , både i vardagen och på ett högre plan. Men det viktiga är också att detta hemmahörande också har en förankring i känslan, att det upplevs och känns. Det krävs också att situationen är begriplig, hanterbar och meningsfull för att KASAM ska uppstå menade Anonovsky. Vilket jag funderar över om begripligheten allt behövs, tänker på upplevelser av samhörighet som kan uppstå utan att man inte riktigt förstår hur det kunde bli en sådan stark känsla av att tllhöra något.

Tack Ann-Margreth! Ja samhörighet kan nog ofta uppstå ganska pre-reflexivt. Vi känner oss hemma med vårt fotbollslag, vår närbutik eller vår familj. Men begriper vi egentligen varför? Mer än att vi ”känner igen” det? På tal om att känna sig hemma så menade ju Heidegger att det också är viktigt att inte känna sig hemma: ”unheimlichkeit” kan ju i slutändan leda till större autenticitet. Intressant hur ord är mångbottnade och ofixerade.

Petra Larsson (Administratör) 17 april, 2021 kl 12:16

Petras svar till Jakob; ett inspirerande inlägg som väcker tankar kring relationen till mig själv och andra samt hur jag skapar mening i mitt liv som människa. Det ser ju givetvis olika ut i olika åldrar, men jag tänker på hur och om vi människor klarar av en självständig ensamhet eller är det när ensamheten blir osjälvständig (”hamnat ur banan på något sätt”) som livet drabbar oss – och där det blir svårt att ta hjälp av andra… Tänker på min far som snart är 90 år, som går och längtar ihjäl sig efter barnbarnet – utifrån Coronarestriktionerna, kan inte längre köra bil, ”får inte vara ute bland folk”, blivit allt mer beroende av andra och samhället kräver Bank-id för att existera hos banken, sjukvården… Det är svårt att ta hand om sig när det krävs så mycket mer än bara få vara till… och existera… Lite tankar från mig,,,

Lämna en kommentar