Modul1, vinjett 5
Shakespears’s sonett 64
När jag sett Tidens lyfta hand förstöra
begravningsståten från förflutna tider,
när jag sett maktens höga torn bli sköra
och kopparn rivas ner av mänskors strider;
när jag sett hur hungrigt havet vinner
en fördel över strandens kungarike
sett myllan vinna mark där vattnet rinner
tills vinsten blir förlustens sanna like;
när jag sett länder klyvas och bli flera,
sett själva staten vittra bit för bit,
så har ruiner lärt mig resonera
att tiden, älskade, snart också tar sig hit:
den tanken målar upp sin egen kista,
att äga det man fruktar mest att mista.
Läsutmaning:
- ’Det estetiska’, ’det etiska’ och ’det andliga’ livet.
- ’Övermänniskan’
- Vi är
Jag uppfattar att Kierkegaard skriver om och ser sig och människor i form av att vi hela tiden reser eller har möjligheten till det i tiden. Vi har möjlighet att bli något mer än vi är idag varav möjligheter blir det väsentliga. Det vackra i Kierkegaards tankegångar tycker jag är tankarna om att göra möjligheterna till sina. Att vi genom reflektion har en levande möjlighet att förverkliga våra möjligheter utifrån vår förmåga. Kierkegaard vill använda sig av möjligheten, att vilja möjligheten. Det viktiga är inte att tänka rätt eller fel utan det väsentliga är att välja och göra valet till sitt. Villigheten och att vara hängiven sina val och möjligheter. Var hängiven, verkligheten kommer att rätta dig och leda dig. Dag Hammarsköld har en dikt; jag ska inte klaga, för det är inte jag som valt vägen, det är vägen som valt mig. Dag Hammarsköld hade det glasklart för sig, det här tredje stadiet. Hängivelsen, leder dig längre. Så det finns alltså en skapande dimension men inte bara en skapande. Det finns också något som är livsvision. Det är det som sätter självet. Jag kan utifrån möjligheten, om min förmåga att kunna skapa och göra möjligheterna till mina, så kan jag också skapa livsvisioner, innehåll, riktning. Det är det här Kirkegaard då på olika sätt försöker laborera med. Då landar han i det som blivit berömt och det är dem 3 stadierna. Det ena är det estetiska, etiska och det religösa stadiet. I det estetiska stadiet, det är där förtvivlan är som mest påtagligt, på det etiska stadiet är det mer ångesten som kommer in. Och på det religösa stadiet, som är tillvarons yttersta grund. Eller den universella livskraften, som är dig given, att jag underordnar mig min egen vilja, något jag är större än mig själv. Esteten lever som att tillvaron är materiell eller reducerad, som är bortom mitt ansvar. Mitt ansvar är begränsat. Tillvaron är konkret, objektiv, mätbar. Esteten söker lycka, mental och fysisk lycka och den är ytterst då kopplad till någon slags njutning. Kierkegaard är så fundersam kring det estetiska stadiet för att människan inte väljer intentionellt. Hon frånsäger sig den intentionella möjligheten och istället är hon reaktiv. Hon söker mental och fysisk lycka eller njutning. Att det blir det väsentligaste för henne, där Kirkegaard har en underbar beskrivning i någon av böckerna; att ångesten älskar den som enbart söker mental och fysisk lycka och njutning, för där kan ångesten lägga sig som en mask och rulla ihop sig mitt i. Sen vid minsta påverkan av kris, sorg så kommer ångesten bara att skrika ut, öppna upp och äta upp dig. Vad Kirkegaard säger om det här sättet att leva reaktivt, är ett skört sätt att leva. På det etiska stadiet, där har jag erkänt min egen vilja, min egen subjektivitet, min egen frihet, jag tar ansvar, jag förverkligar min potential. Utifrån ett psykologiskt perspektiv, egocentriskt, det är min vilja som råder. Sen kommer han då till det översta. Han älskar den här husmetaforen som man kan ställa sig kritisk till, är det ena mer värt än det andra? Men nu använder han husmetaforen. På övervåningen finns det som ytterst sätter självet. Jag kan inte sätta mig själv. Det yttersta det ligger här, det är inte ångest, fruktan eller bävan. Här förstår jag, jag ser tillvaron, jag inser att det finns något som är mycket större än mig, som jag är en del av så här kommer fruktan och bävan in. Så här överlämnar jag min vilja, min intention, jag underordnar mig något som är större än mig själv, det är inte jag som valt vägen, det är vägen som valt mig.
Ann-Margreths svar på Christoffers inlägg. Ett väldigt bra inlägg där du på ett poetiskt sätt beskriver resan till att leva innerligt. Den konsten som Kierkegaard så varmt pekade på. Jag har inte så mycket mer att tillägga till det som du beskriver.
Petras svar på Christoffers inlägg; instämmer med A-M svar. Själv har jag inte så mycket mer att tillägga mer än att du har verkligen fångat Kierkegaard på ett fint sätt, inte minst ” Att vi genom reflektion har en levande möjlighet att förverkliga våra möjligheter utifrån vår förmåga”, som är viktig kärna – möjligheten att påverka våra liv…
Monica Andersson vinjett 5: Vi är den vi är genom våra val, eller? ”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv ” ”Gift dig och du kommer att ångra dig, gift dig inte och du kommer att ångra dig” två tänkvärda citat från Kierkegaard. Spelar det ingen roll hur vi väljer, blir det ändå fel? Om man lever som estetikern med njutning, skönhet, glädje och äventyr som ger sinnlig och snabb lindring och tillfredställelse, uppstår en baksmälla av ångest och förtvivlan. Ångest var enligt Kierkegaard ångest inför friheten att sätta upp ett mål för sitt liv. Estetikern kan vinna hela världen, men förlorar sig själv, en estetiker lever med ofullständiga föreställningar om vad som verkligen har värde i livet. Kierkegaard kritiserar dessa livsstilar för att undfly ansvar för sitt liv. Estetikerns liv oavsett hur lyckat det kan te sig från utsidan blir svårt att värdera som något annat än ett bortkastat liv. Frågan är i vilka avseenden estetikern är fri att välja. Det kan upplevas som ytligt, som att lyckan finns utanför en själv bakom nästa hörn. Men vem tar sitt liv på mest allvar? Estetikern som vill leva, vara den hen är, och leva det livet. Kan absolut ta sitt liv på allvar och ändå göra det hen vill. Du är den du är genom dina handlingar och val. Kännetecknandet för det etiska stadiet är att människan utvecklat en sammanhängande idé med sitt liv. Man lever med att välja mellan rätt och fel, ont och gott, värderar sitt liv som ett livsprojekt, ansvar och skyldigheter gentemot andra, stadga riktning med en känsla av sammanhang och kontinuitet. Den njutning som livet innebär tas emot men är inte alls vad livet bygger på. Sanningen är viktigare värde än att må bra för etikern. Även det etiska stadiet med livsprojekt kan upplevas som ytligt och utan djupare mening. Väljer etikern med en begränsad frihet, meningslösa val? Man kan också gömma sig för att göra sina livsval. Ex göra samma val som grannen. Att välja saker vi egentligen inte vill utifrån förställningar vem vi ska vara. Konsten består i att välja eller inte välja, icke-val, men att inte välja är också ett val. Icke-valet kan generera likgiltighet, ångest och lidande. Endast det tredje stadiet, det andliga, där människan lär sig tro på det omöjliga, kan leda till lycka enligt Kierkegaard. Ja vi har nog alla en strävan efter att hitta sanningen hos oss själva. Även om inte alla söker efter en Gud. Det är väl därför folk åker till munkkloster i Tibet, vandrar på Santiago de Compostela eller utövar olika retreater och nymåneceremonier. (utan någon inbördes jämförelse) Att lära ut frihet går det? Som när Nietzsches Zarathustra säger till massorna ”följ inte mig, utan ert eget huvud” Behöver vi vägledas. Hur finner man sig själv? Jag tror som Kierkegaard att bli sann mot sig själv, först då kan man bli sann gentemot andra. Kanske inte det lättaste men det viktigaste valet en människa kan göra är att välja sig själv. Vilka är vi egentligen och hur förblir man sig själv. Men vad händer om man underlåter att välja?
Eller som Kristina Lugn skrev ”Det är ett sorgearbete att leva om man inte förstår det blir man aldrig glad”
Petras svar till Monica; Intressant inlägg där du väver in olika tankegångar; ångest, val, att vara sann mot mig själv… Har läst någonstans att Sartre lyfte fram – ”Var sann mot dig själv, inte personen andra tror att du är. Vi blir bara vad vi är genom ett komplett och djupt avfärdande av vad andra har gjort oss till”.
Ann-Margreths svar till Monicas inlägg;. Spännande inlägg och det för mig till livets paradoxer och komplexitet. Livet och vår möjlighet att välja är inte ensidigt utan mångsidigt och vi rör oss alla mellan motsatser både i det vi väljer och hur vi handsaks med vår frihet. Tänker på Camus tankar kring det han kallade för det absurda: vi föds för att efter ett liv i glädje och kamp bara dö ifrån allt vi skapat och allt vi knutit oss till.
Det känns som att det finns någonting mer i den här vinjetten som jag kanske missar, men definitivt handlar det i alla fall om impermanens, om städer, floder, höga torn och stränder, som blivit övertagna av tidens vågor. Det avslutas med en påminnelse som jag har hört av buddhistiska lärare många gånger: Först inser vi impermanens rent generellt, sedan vänder vi det mot oss själva, och inser att även vi är temporära, dödliga, och att vi kan inse att vi själva kommer att ta slut och någon gång dö.
Nietzsches övermänniska introduceras med det namnet i Så talade Zarathustra. Det är en personifiering av Nietzsches filosofi, kan man säga. Övermänniskan tycker jag sammanfattas bra av i det här citatet från Så talade Zarathustra, kapitel Om läsa och skriva: ”Jag skulle blott kunna tro på en gud som förstode att dansa. Och då jag råkade på min djävul, fann jag honom allvarsam, nogräknad, grubblande och högtidlig: han är tyngdens ande, på grund av honom faller alla ting. Inte genom vrede utan genom skratt dödar man. Låt oss sålunda döda denne tyngdens ande!” Övermänniskan står för frihet, lekfullhet, livfullhet, passion, och att leva i nuet, utan girighet.
Övermänniskan beskrivs också av Nietzsche i samma bok, Zarathustras företal, del 4: ”… människan är en lina, spänd mellan djur och övermänniska: en lina över avgrunder.” Nietzsche beskriver både i Så talade Zarathustra och på andra ställen om övermänniskan som en sorts efterträdare till människan, eller för Nietzsche samtida människor. Människan beskrivs av Nietzsche som livsförnekande, sömnig, småsint, enbart sökande av bekvämlighet och borttagandet av lidande.
Nietzsche beskriver i samma bok, Tre förvandlingar, tre förvandling som en ande går igenom, då de först blir kamel och hånar sig själv, ödmjukar sig, vägrar fira segrar, tar på sig slitsamma och tråkiga sysslor, står ut med dåligt sällskap, osv. Sedan förvandlas kamelen till ett lejon, som ska dräpa draken Du-skall, det vill säga normer, detta för att kunna göra plats för barnets frihet, som kan säga ja till allt, och skapa sina egna värden och skapelser genom sin passion, kreativitet och lekfullhet. Det är det som kännetecknar en övermänniska, barnets dygder.
Kierkegaards uppdelning av det estetiska, etiska, och andliga har att göra med en sorts optimal samverkan mellan det estetiska som står för det temporära, och det passionsfyllda, med det etiska, som står för det eviga, det regelmässiga och logiska. Kierkegaard var rädd för att för mycket involvering i det etiska leder till att man blir som alla andra och bara flyter med, och har att göra med kroppsliga, vardagliga saker. Det etiska å andra sidan riskerar att bli för allmänt, för regelmässigt, för rationellt. Istället ser han självet som att hitta ett sorts Aristoteliskt gyllene snitt genom det andliga, som innebär en passionerad, stark övertygelse, baserad på personliga ansvarstaganden.
Det finns likheter mellan dessa två filosofers modeller: De är båda försiktiga vad gäller för mycket rationalitet, och för lite passion. De är också djupt personliga och ansvarstagande, och vill inte vara en av mängden, speciellt inte den mängden som de ser runt omkring sig just då, som de båda anser är spirituellt ointresserade, tråkiga och kollektivistiska. Vad som dock skiljer dem åt är Kierkegaards religiositet, som ändå faktiskt anser att det finns någonting evigt, och att mer, mer intensiv kristendom är svaret, där kristendom och religion öht inte behandlas vänligt av Nietzsche. Nietzsche känns också mer antingen eller, dvs antingen är man en människa, eller en övermänniska. När jag ser mig omkring i livet delar jag inte den synen. Det finns många generösa, storsinta, lekfulla, passionerade, fria människor som likasåväl är bundna av normer till viss grad, och vi alla förkroppsligar nog dessa värden ibland, och andra värden som Nietzsche förknippar med människor vid andra. Risken för uppblåsthet känns också större hos Nietzsche kanske just för att det känns på något sätt som att idéerna av sin natur tillåter enklare att känna sig som en övermänniska som kan se ner på människor. Nietzsche har också mer fokus på det konkreta livet och lekfullhet, vilket jag uppskattar.
Applicering på vinjetten: Både Nietzsche och Kierkegaard ser det som viktigt att vara grundad i det konkreta och det temporära. Vi måste inse förgängligheten och inte försöka fly från den. Nietzsche skriver om dödens förespråkare, både i och med munkar och nihilister, som han tycker beskriver livet som lidande och svårigheter och att det därför inte är värt att leva. Hans svar är att vi visst ska leva: med lidande och lidelse. Både Nietzsche och Kierkegaard beskriver också vad de ser som kristendomens fall under 1800-talet även om deras lösningar på det är motsatta, och uppmärksammar på det sättet temat i sonetten från vinjetten, att kristendom i sig som en tro är föränderlig och kan omvandlas eller dö, lika mycket som en strand eller ett land kan.
Daniels kommentar till Jens tankar om Övermänniskan, Vi är och till Kierkegaards idéer om det estetiska, etiska osv. Du skriver lärt, engagerat och metodiskt Jens, och tack för att du lärde mig (och säkert många andra) ett nytt ord: impermanens. Du går till botten med dessa frågeställningar, och ställer dig, oss flertalet viktiga frågor som lämnar rum för eftertanke och att få lära sig mer. Tack!
tack tack 🙂 det kan eventuellt vara så att jag uppfann det ordet själv (direktöversättning från engelska)
Petras svar till Jens, ett välskrivet inlägg där du väver in både Nietzsche, Kirkegaard och dina egna tankar på ett fint sätt. Har inget mer att tillägga för stunden.
Tack Jens. Jag blir så fascinerad över hur samma texter av Nietzsche kan läsas på så många olika sätt och hur övermänniskan, kan stå för ”frihet, lekfullhet, livfullhet, passion, och att leva i nuet, utan girighet” som i det du skriver och för andra snarare stå för något maktfullkomligt. Det är bara att jämföra hur t ex Daniel, du och jag har skrivit om Nietzsches övermänniska så får man del av olika blickar. Övermänniskan som drar mot ondska (Daniels text), den som vill motverka allvarsmännidsko-idealet (din text) och den som drar mot makt/påverkan (min text). ”Allvarsmänniskan” tar jag från de Beauvoir, en människa som går så upp i projektet att hon helt slukas av det. Beauvoir skriver först om ”undermänniskans” attityd som är den hos en människa som är rädd för att engagera sig och skyddar sig bakom en etikett. Därpå skriver de Beauvoir att undermänniskoattityden riskerar att gå över i ”allvarsmänniskans” attityd. En människa med den attityden riskerar att förinta sin subjektivitet för att helt gå upp i att verka för någon (god) sak. (Jag har läst det jag skrivit nu i ”För en tvetydighetens moral av SdB). Tänker att det förhåller sig till det du skriver om rationalitet och passion när du gör jämförelsen mellan Kierkegaards och Nietzsches tankegångar. Tidigare skrev jag i någon kommentar om att Nietzsches texter läses så olika ifrån olika tider, men Daniel, du och jag lever ju nu i samma tid och har nu läst Nietzsche. Jag tycker att det säger något om hur Så talade Zarathustra är skriven att den är möjlig att tolka på så påfallande många sätt. Tack så mycket igen Jens, för att jag får ”lyssna” och sedan tänka med hjälp av din varma och samtidigt skarpa blick. Jag uppskattar det såå.
Det jag kallar ”Daniels text” i mitt inlägg nedan är texten som ligger i vinjett 2 som skrevs utifrån Howards Nietzsche-läsning.
hehe ja… jo, det kanske ligger mycket i vad man väljer att ignorera också 🙂 Nietzsche tycker jag för övrigt inte alltid är helt konsekvent med sig själv, och det är svårt att utläsa vad som är ironi och vad som inte är det, men det kanske kan finnas element från allas tolkningar inbakade. Det går att läsa Nietzsches övermänniska som någon form av storslagen generositet som kommer från att man har så otroligt mycket att ge att man kan ge utan att förlora någonting själv, och Zarathustra söker kompanjoner att umgås med på festligheter. Samtidigt raljerar han ofta mot medmänsklighet och vänlighet. Man måste välja lite grann att göra en tolkning, och den snällaste tolkningen jag kan göra är att det är en viss form av självuppoffrande eller nedlåtande generositet som han motsätter sig, en sorts norm som drar in alla i att alla måste vara överdrivet försiktiga och hänsynsfulla för att inte någon någonsin ska känna sig utanför. Jag vet inte, kanske är den tolkningen lite väl snäll mot Nietzsche, men det låter som att de Beauvoirs tolking är väldigt lik ivf!
Ann-Margreths svar till Jens. Ett mycket välskrivet och spännande inlägg där du ge en spännande jämförelse av de olika filosoferna och deras syn på livet, människans ansvar, etken och där du även hittar beröringspunkter i de olika förhållningssätten. Mycket bra gjort.
Och nu om Übermensch. Snacka om att Nietzsche här skapat en signatur, en tag-line, ett varumärke, för sig själv och mänskligheten! Detta begrepp – Übermensch / övermänniska – har verkligen etsat sig fast i vår civilisations medvetande. Att använda begreppet för att beskriva en mogen, andligt och sinnligt fullvuxen människa med kapacitet att själv ta fullt ansvar för allt hen företar sig, allt hen är, i handling såväl som i tanke och känsla. Det är i grunden en positiv människosyn! Samtidigt ter den sig extremt individualistisk, och även om både Emmy van Duerzen och Alex Howard kämpar hårt för att övertyga om att Nietzsche insåg och ansåg att människan är en varelse som lever i ett socialt sammanhang, så är den gode Friedrich ju stark fördömande, för att inte säga föraktfull mot ”flockmänniskan” och är tydlig med att övermänniskan kommer att skratta lika gott åt människorna, så som människorna gjort (gör?) åt babianerna (min erfarenhet av babianer är att de kan vara ganska läskiga och aggressiva, så jag har lätt att hålla mig för skratt).
När jag läser orden ”vi är” så tänker jag åter först och främst på Heidegger och på Dasein. Dock funderar jag här också kring språkets tillkortakommanden, att det innebär ett förenklande och begränsar vår förmåga att förstå oss själva och vår ”verklighet”, samtidigt som verkar vara det bästa verktyg vi har för att försöka begripa oss själva, vår tillvaro, vår därvaro, vår härvaro. Sedan går det ju inte heller att komma ifrån ”cogito, ergo sum” och Descartes i detta sammanhang. Att han förfäktade att eftersom vi tänker kan vi vara säkra på åtminstone en sak: att vi själva existerar, att vi finns, att vi är. Nu har ju Descartes både inspirerat enormt många filosofer men har även fått ta emot mycket kritik för sitt påstående: Hur kan han veta att det är han som tänker, och kan tankar finnas utan en tänkare etc. Samtidigt: det är onekligen en provocerande tanke att lösa upp självet så till den grad att man kan hävda att vi inte är i bemärkelsen en individ / ett ”själv”, oavsett utifrån vilken utgångspunkt man gör detta. Tänker här på de psykotiska patienter jag mött, som inte upplever gränser mellan sig själv och omvärlden, sina medmänniskor och/eller ting. Kanske är de närmare någon slags ”sann” verklighet än vad vi andra ”o-psykotiska” människor är? Oavsett, jag skulle inte vilja byta. Det är ofta ett förtvivlat lidande som inte verkar fruktbart på något sätt. Så kanske behöver vi våra illusioner (?) av oss själva som ett sammanhållet ”jag”, ett sammanhållet ”vara”, illusionen av att ”vi är”?
Ann-Margreths kommentar till Klas inlägg; instämmer med dig att det är provocerande att tänka sig att upplösa sig själv. tror att vi behöver någon form av skydd om det sedan är illision eller något annat må vara osagt. Vi behöver fungera i vardagen och behöver olika sätt att skydda oss under livet. Det skyddet är inte detsamma som att undvika utan handlar om att ta ansvar för sig själv och då behöver vi också lära känna oss själva på ett sunt sätt. Det sättet är olika för oss alla. Fastnar för din sista fundering i inlägget kring Kierkegaard och om han syftar på Gud. Han bråkade ganska mycket med kyrkan och gudstron. I det andliga stadiet då menar att människan överlämnar sig till det som är större än hon själv så växlar han mellan att orden gud, intet, alltet. vet inte om han bara syftar på gud utifrån detta. Dessutom så trycker han ju också på människans förmåga till den inre dialogen för att finna sin vilja och leva efter den.,där tänker jag att det också finns utrymme för att det andliga stadiet kan omfatta annat än själva gudstron.
Petras svar till Klas inlägg; välskrivet inlägg och har inte så mycket mer att tillägga utifrån A-M kommentar.
Liten tanke dock…
Tänker att Kierkegaards bidrag till psykoterapin ligger i hans inträngande observationer av människans kamp och accepterande av denna kamp som existensens kärna. K visar oss hur vi paradox alt nog kan höja oss över livets vanliga motsägelser och svårigheter genom att konfrontera dem istället för att försöka utplåna dem.
Finns ett intressant kap 3 Existentiell terapi och den andliga livsvärlden i boken Ompröva livet – när tid finns att fördjupa sig framöver som tar upp Kierkegaards tre stadier i terapin.
Jag håller med Ann-Magreth om att vi behöver det där skyddet för att hålla ihop oss, ett ansvar för oss själva och sunt lära känna oss själva. Å Klas, ja psykotiskt tillstånd-vilket lidande, Gagnar det något…hm.
Jag funderar många gånger på dessa filosofer, hur de suttit och tänkt och tänkt-men har de levt? Alla ord de skrivit, har de bara tänkt dem, tyckt det låtit bra och fått förmånen att trycka det till böcker. Men har de känt något av allt det de skriver om? Hur har de haft tid med det? Å Kierkegaard, var han bara kär en enda gång…stackarn-ja han säjer så bra saker hit och dit, men har han känt, förutom med sig själv??Min alldeles egna uppfattning om ”intellektuella” personer är att orden har de – men är dessa ord förankrade någonstans? Det tycker iallafall jag mig ha sett många gånger när jag jobbat i psykiatrin men också ute i samhället..ord ord ord…men var är känslan i ordet?
Tack för er respons!! Ja, liksom du Ylva funderar jag en del över de som är psykotiska men även de som har olika handikapp – exempelvis autism – som inte förstår eller kan tolka sin tillvaro och andra, där det blir obegripligt och ogripbart. Där kan jag också ibland känna att dessa existentiella filosofiska funderingar blir en slags lyx som de inte har någon användning av. Då blir frågan: kräver existentialismen ”frisk” ångest och förtvivlan för att vara användbar och till nytta?
Ann-Margreths svar på Klas fundering om ”existentialismen” kräver frisk ångest eller förtvivlan. Utgångspunkten i det existentiella arbetet är att anpassa samtalet/teorin utifrån varje enskild och unik person. Vilket innebär att jag som terapeut måste anpassa innehållet i samtalet efter vem jag har framför mig.. Det innebär att berättandet i sig kan bli en framkomlig väg att göra saker begripliga för någon med ex autism. Berättandet och att någon tar emot det jag har att berätta på ett genuint intresserat sätt kan inte nog värderas.Dessutom att det finns någon som verkligen vill försöka förstå en förvirrad värld har också betydelse. Men vi måste vara ödmjuka som terapeuter och se att även den existentiella inriktning kanske inte passar för alla
Daniels kommentar till Klas funderingar kring Nietzsches Övermänniska, Heideggers Vi är osv. Du skriver som alltid med kraft och din egen högst personliga signatur längst ner vilket gör det spännande och lite omtumlande att läsa dig Klas! Du ifrågasätter, använder dig av flera relevanta källor, du skriver med ett språk som är direkt och modernt, och som inte lämnar utrymme för feltolkningar. Och du har rätt i det mesta, som jag ser det.
ja, det finns all anledning att vara rädd för apor som människa, och för människor som Zarathustra som han blir varnad tidigt i boken 🙂
jag håller med om att Nietzsche känns väldigt elitisk och individualistisk i sin filosofi (kanske främst elitistisk), men det är klart, han skriver ofta i gåtor från hjärtat, vilket ofta kan skapa motsägningar eller obegripliga delar, så jag tvivlar inte på att det *går* att hitta stycken som ser lite annorlunda ut. Men t ex i bortom gott och ont 228 verkar hans problem med moralen snarare vara att den inte är tillräckligt elitisk och hierarkisk, och när Zarathustra i Zarathustras företal pratar om att söka vänner så betonar han mycket att det måste vara rätt sorts vän – han vill inte leda, för han vill inte bekanta sig med någon som kan tänka sig bli ledd, och han vill vara tydlig med att särskilja de utvalda som han kan tänka sig att beblanda sig med från den stora massan.
Håller med om de tankar du för upp om språkets tillkortakommanden vilket får mig att tänka på den terapeutiska processen och hur viktigt det är att vara medveten om det och föra in mer dynamik med den levda kroppen/det förkroppsligande.
Fin sonett av mäster Shakespeare. Dessa metaforer som kontrasteras för att skildra förgänglighet och tidens obarmhärtiga framfart. Samtidigt finns det en stark förtröstan, som jag läser den. Riktad till sin älskade – det finns en älskad! Och även att äga något av så stort värde att det finns en rädsla att mista detta. Det är trots allt bara en människa som har något, som äger något, som älskar (och som kanske rentutav är älskad tillbaka) som kan säga / skriva detta. Att våga älska, att t.ex. våga bli förälder, att våga ställa sig i beroende till andra människor, med alla de risker detta innebär… Tänker i sammanhanget på ”Frihet – den blå filmen” av Krzysztof Kieślowski, om kvinnan som mister sin man och sina barn efter en trafikolycka. Hur fri blev hon? Och hur ”rik” var hon, då hon hade något som gjorde så förtvivlat ont att mista?
Den estetiska, den etiska och den andliga – Kierkegaards egenhändigt hopknåpade treenighet. Tja, det är givetvis inte en enighet, eftersom det beskriver olika (önskvärda) faser i en människas utveckling och inte tre likvärdiga delar av samma sak. Men. Jag är ofta fascinerad över hur djupt det talet 3 sitter i vår kultur, här med att något återigen ska delas upp i tre delar. I alla fall, så som jag uppfattar Kierkegaard så är den estetiska fasen primärt kopplat till människan som primärt fysisk varelse, till lust och njutning, och med ett fokus på nuet. En människa som lever ett sådant liv kommer förr eller senare att drabbas av ångest inför den tomhet detta i längden innebär (om man inte är / blir psykopat e.dyl.). Människan kan då förtvivla och därefter gå vidare till den etiska fasen och skapa sig roller i samhället och/eller familjen, skapa sig livsprojekt som känns meningsfulla och ger en stadga i tillvaron. Dock kommer det en fas där även detta känns vardagligt, torftigt och att det saknar en ”djupare” mening. Detta leder till ångest och förtvivlan igen, vilket då kan leda till att människan hamnar i den andliga fasen och söker en starkare och djupare mening – Gud. Ja, här finns det väl olika tolkningar av vad Sören menar, men visst är det en gudstro han ytterst syftar till?
Är du säker på att det bara är en människa som ”trots allt har något”? Myran som byggt upp sitt samhälle, så kommer Klas och kanske Ylva där som liten, och sparkar sönder myrstacken. SÅ hemskt va? Förstöra deras ”värld”. Ja jag kom att tänka på just myran den arbetsamma när jag läste inledningen till ditt inlägg. Sen kanske djur inte har förmågan att tänka att allt är förgängligt och att mista det- likväl mister kossan sitt barn om o om igen. Likaså fåret o alla andra. (ja jag äter kött-det är inte det). Ångest är jag övertygad om att grisen har- dödsångest.
Ångest som är frihetens svindel-ja den kan jag inte riktigt använda till mina döende patienter, men att prata om att livet är föränderligt och att våga inse det och våga släppa taget- att säja till han som ska dö: ”Allt är bra, ”de” klarar sig bra det blir bra” När ångesten lindras med ord som är förankrade i mig..o jag lyckas. Ja, då kanske vi kommit till en andlig fas. Vad vet jag???..
Intressant att läsa din text efter att ha haft samtalet utifrån Fromm förra veckan eftersom du här skriver: ”Det är trots allt bara en människa som har något, som äger något, som älskar… som kan…” Utifrån Frommsamtalet syns våra sätt att uttrycka oss utifrån ägande så tydligt. Sedan skriver du om att våga älska t ex att våga bli förälder. Jag är förälder. Ett av mina barn har dött…ja jag ser att jag skriver med ett ägande ord, men för mig är det viktigt, han fortsätter att vara mitt barn trots att han inte är i levandet. Jag fortsätter att älska honom. Min kärlek ÄR. Mod är inblandat nu också. Modet att fortsätta älska trots att idéer om att släppa sorg, eller läka, är så rådande. Metaforen om sår som läker och ger ärr har inte alls passat mig i min sorg. Hela tiden undersökte/har jag undersökt/undersöker, jag vilka metaforer jag kände/känner/har känt som hjälpsamma. Vår idé om ”går över” speglas i språket. Kärleken och sorgen finns och kommer alltid finnas med mig. De stämmer mig och gestaltar sig på olika sätt i olika nu, men ÄR, de ska inte gå över. Tillbaka till helt annat som du skriver om. Associerar utifrån din tanke om treenighet. Tack för den, ska iaktta den mer. Jag håller med, sagorna, trafikljusen och den heliga ande. Men jag har egentligen oftare tänkt på uppdelningen i två. Och att uppdelningen i två så ofta lurar oss att se de uppdelade som dikotomiska, varandras motsatser, trots att aspekterna mycket ofta kan sägas delvis överlappa varandra. Nu blir jag matematisk ett tag…här blir det drastiska kast mellan mitt livs ömmaste och kognition, såna är vi människor…Nå jag ser ett venndiagram framför mig – det ser ut som två ringar som delvis överlappar varandra. När företeelser uppdelas i två, till exempel när vi delar upp man – kvinna (så mycket är egentligen gemensamt och dessutom är grupperna inte ens biologiskt så välavgränsade, jag tror mig med bestämdhet veta att du är med mig här Klas). Eller kanske det du skriver om i slutet psykotiska – opsykotiska. Trots att det finns människor som lever stora delar av sina liv med väldigt stora, minst sagt, besvärande psykotiska inslag så skulle väl vi om vi är påverkade av existentialistiska tankevärldar vilja medverka till en blick där det inte är antingen eller. Jag tänker mig att vi alla ibland tänker tankar som de du skriver om: Kan tankar finnas utan en tänkare, utan individ och uppluckrad gräns mellan själv och omvärld…….och att det är en förmån att få del av varandras tankar om tankar.
Tack Ylva! Nej, självklart gäller det även andra varelser än människan. Bra påpekande. Är väl färgad av en androcentrisk världsbild…
Tack Agneta! Smärtsamt att höra om din förlust. För detta är det svårt att finna ord. Tack för att du delar med dig av detta. Funderar även vidare på matematiken, tror att detta inte bör underskattas, att vi behöver dela in och förenkla för att göra världen begriplig. Är absolut inte emot det heller, dock måste man hela tiden vara medveten om de förenklingar som riskerar att göras. Har ofta tänkt på att jag själv har en förkärlek för de udda talen, gillar tre, fem, sju etc. Varför? Ingen aning…
Daniels kommentar till Klas tankar om Kierkegaard. Det är förmodligen en gudstro han ytterst syftar till Klas, ja. Fint att du exemplifierar med en stor film, och laborerar kring den. Du ställer dig som alltid en mängd frågor, och köper inget rakt av. Tack för en spännande tolkning av en spännande utmaning!
Daniel Wallén Modul 1, Vinjett 5. Övermänniskan. Den som läser Van Deurzen lär sig att övermänniskan har uppnått sann frihet genom att komma över alla vanliga moraliska fördomar och bortträngningar, och hon kan omforma alla sina värderingar för att upprätta ett personligt och självständigt sätt att fungera. Som redan påtalats ansåg Nietzsches flickvän Lou Andereas-Salome att fästmannens begrepp övermänniskan var samma sak som psykoanalysens (Freuds) mål, men Van Deurzen funderar kring om övermänniskan i verkligheten inte går långt utöver psykoanalysens mål. I Nietzsches Opus Magnum, Så talade Zarahustra, står skrivet: ”människan är en lina, knuten mellan djur och övermänniska – en lina över en avgrund. Ett farligt Över, ett farligt På vägen, ett farligt Blicka tillbaka, ett farligt Rysa och bliva stående. Vad stort är i människan, det är att hon är en brygga och intet mål; vad älskas kan i människan, det är att hon är en övergång och en undergång”. Nietzsche visar i dessa sina rader att vi är långt ifrån att bli den övermänniska han talar om, fastän vi inte heller inte är djur. Vi befinner oss mittemellan, och har som största utmaning att sträcka oss …ut. Ut mot vad är oklart, men förmodligen menar han mot den ena axeln, extremen, övermänniskan. Han själv vet mer än oss andra hur detta ska gå till, vilket jag tycker tyder på att han sätter sig själv på en ovanligt långbent och högrest häst, och ser ner på resten av oss, som Fältmarskalken på sina mannar. Hela boken anser Van Deurzen vara en modell för psykoterapeutiskt arbete med övermänniskan Nietzsche sittandes bredvid och inte i sin divan, arbetandes med en tyngd själ. Som nämnts tidigare (Nietsches syn på dygden, vinjett 3) så är det enda botemedlet mot tyngdens ande att inte bekämpa den, utan att skratta åt den (Howard, 51). Glädjens rötter når djupt in i den evighet som den drar oss mot. Psykoterapi enligt Nietzsche (Zarahustra) handlar om att lära sig närma sig denna evighet och därmed övervinna enskilda problem (Van Deurzen, 58).
Ann-Margreths kommentar till Daniels inlägg; Ett välskrivet inlägg kring vinjettens innehåll. Det är lätt att uppfatta övermänniskan som något kravfyllt och prestationsinriktat. Samtidigt tänker jag så är det något som ens är möjligt att uppnå.Det jag funderar över är vad Nietzsche menade med att största utmaningen är att vända sig ut…. Kanske är det just detta att våga se livet och möta livet med all dess komplexitet. Våga inse livets hårda brutaitet, människans tragiska öde utan illusioner, att inte väja för detta. Jag tänker att det är det som är det man menar med övermänniskan att våga träda fram och förhålla sig till det som livet försätter oss i och ansvara för de konsekvenser som våra val får.
Det du formulerat kring Kierkegaards tankar så får det mig att tänka på det han ofta kommer tillbaka till ”att vara innerlig” att ta livet och sig själv på största allvar. Tillåta sig att ömsint betrakta verkligheten, både den inre och den yttre och att försöka förstå hur allt hänger ihop. Tillåta sig att fundera krig vad man själv tycker och känner. Det K ofta lyfter vem är jag borta alla föreställningar och vad tror jag om livets ursprung.Med nyfiken ömsinthet och med allvar och förundran betrakta både sig själv och världen utan att döma. Inte heller tolka eller förvanska eller förutbestämma.
Tack för ännu ett omfångsrikt och innehållsrikt inlägg, Daniel! Ja, jag tolkar nog Friedrich så som du skriver, att vi ska sträcka oss ut, att vi ska sträva mot Övermänniskan, för att frigöra oss från konvenansen och ta ansvar för oss själva, våra handlingar och våra tankar. Det är oklart även för mig om han trodde det var möjligt, eller om han själv ansåg det vara en utopi som skulle inspirera oss att våga söka vidare, nå längre. Jag väljer att tolka och använder mig av hans tankar i den senare bemärkelsen, både personligt och i samtal med vissa patienter, men kanske var han mer konkret i sin syn på Övermänniskan än jag väljer att tolka honom?
Petras svar till Daniels inlägg; forts välskrivet och innehållsrikt och du skriver väl samman dina tankegångar med vinjett och begrepp.
Fascinerats av Nietzsche begrepp ”övermänniska” i terapeutiska sammanhang under en längre tid, för trots att vi inte pratar om det daglig dags så är det ett samhälle vi lever i som gör att vi människor ( i alla åldrar) ständigt ”överpresterar” på olika området och ofta ”kör slut” på oss själv och/ eller omgivningen.
Någonstans har jag i tankarna – övermänniskan är Nietzsches vision av en i grunden livsbejakande existens. Det är en tanke som kan bli bärare av mening, inte värden bortom denna, utan mer här och nu; övermänniskan är mening med jorden. En existens mellan vilddjur och övermänniskan, alltså det mänskliga livet menar N, är en farlig resa; farligt att se tillbaka, farliga att tveka och farligt att stanna….
Tack Daniel för ditt fina inlägg. Jag tycker om Nietzsche och hans övermänniska…jag lägger inte så stor vikt på hans ordval men jag fascineras över hur skarp han är i sitt sätt att uttrycka sig- för jag känner i mig i det han skriver. Visst har vi väl alla tankar om att vi är lite ”bättre, smartare, kommit längre osv osv” iallafall jag har tänkt så många gånger i mitt liv om personer jag mött eller har i min umgängeskrets- tyckt mig vara lite för mer…o jag tycker kanske också ibland att 95% av alla är och förblir kameler hahaa. Men se där- där tar buddha-tankar över….tack och lov för det!!! Alla vi människor är små lotusblommor som sitter fast i dyn..en del (o nä det är inte jag…än) kommer upp till ytan och blir den vackra vackra blomman…den tanken har jag med mig i möten med människor…och den gör varje människa – vacker!
Pvill bara tillägga att jag tror kanske inte Nietsche såg ner på andra – men att han menar på att man ska Överkomma sig själv på något sätt – att utvecklas.
Jag reagerade också när jag läste i van Deurzen om hennes kommentar om boken Så talade Zarathustra. Jag har inte läst boken men blir nyfiken på att ta mig an den. Det blir en utmaning men med tvivlet som följeslagare så blir det så småningom en läsning som förhoppningsvis ger mig en del reflektioner.
Daniel Wallén Modul 1, Vinjett 5. ’Det estetiska’, ’det etiska’ och ’det andliga’ livet. Denna fråga handlar om vår danske filosof, Sören Kierkegaard, som gillar att påminna oss om att vi har valmöjligheter (choice). Barrett exemplifierar med en man (Kierkegaard själv) som gav upp sin kärlek till flickvännen Regina. Varje man (eller kvinna, men låt oss fortsättningsvis fortsätta med mannen) som – väljer – eller tvingas välja – upplever sin egen existens som någonting bortom tanken. Han möter sitt ”själv” som han – inte – är genom sitt eget val, och inte i avskildheten från tanken. Låter det rörigt? Ja, detta kan ta en stund att smälta men håll i, det klarnar förhoppningsvis inom kort. För att klargöra sin position laborerar Kierkegaard med tre vitt skilda nivåer av existens – det estetiska, det etiska och det andliga (i Barretts översättning; det religiösa) – och det som kommer nu är ett av hans största bidrag till filosofin (Barrett, 163). Den i mitt tycke sympatiske predikanten, författaren och redaktören Markus Hecto från den kristna tidningen Till Liv har grävt djupare, och bringar klarhet. I en utmärkt artikel benämnd Tro är att gå på vatten samtalar han med Roy Wiklander, forskare vid Lunds universitet som skriver en avhandling om Kierkegaards kommunikationsmetod. Wiklander har också deltagit i P1:s Filosofiska rummet på Kierkegaards 200-årsdag, och förklarar för Hecto att Kierkegaard är känd för att ha talat om de tre stadierna eller sätten – att förverkliga sin mänsklighet: det estetiska, etiska och religiösa stadiet. Det första stadiet, det estetiska, betecknar en livsstil med målet att öka sin sinnliga njutning och minimera livssmärtan. Kierkegaard beskriver lockelsen i det, men också dess begränsning. Mitt i allt välbefinnande slår plötsligt tomheten och ångesten till. Det beror enligt Kierkegaard på att det finns en hel sida av tillvaron som inte fått utvecklas hos ’estetikern’ – den andliga. Ångest kommer alltid ur det okända, snarare än det konkreta. Men är det då en hjälp att välja det etiska stadiet? Det är en bit på vägen. Etiken lyfter det ändliga och ger det ett värde. Etiken visar på varför våra val har mening och betydelse. Men räcker ändå inte det för Kierkegaard? Nej, etiken är inte empirisk och verifierbar med vetenskapliga metoder. Man kan välja att vara nihilist och tro att kategorierna gott och ont inte finns överhuvudtaget. Dessutom för man in skulden i bilden så snart man börjar tala om etik. Det finns i det etiska stadiet således en drivkraft att komma vidare mot det religiösa stadiet, som är det tredje och sista. Det är först när vi genom tron bejakar också den andliga sidan av oss själva och får en relation till Kristus som vår mänsklighet förverkligas. Eftersom kristendomen och den mänskliga naturen är skräddarsydda för varandra kan människan läkas i det religiösa stadiet. På vilket sätt kan Kierkegaards tankar kan vara till tröst för oss i dag? Han hjälper oss att inte få panik. Tvivel och ovisshet är för honom inget onaturligt, utan en del av kristenlivets villkor. Vi behöver det för att kunna tro. Det andliga livet går upp och ner, men vi ska hålla fast vid vår förtröstan och leva i bönen och Ordet så kommer vi igenom tvivlen (Tro är att gå på vatten – Till Liv, 2014). I min egen tanke- och känslovärld känns dessa tankar sunda, även om vissa saker förstås kan diskuteras, beroende på vem man har framför sig. En ateist, agnostiker eller nihilist skulle förmodligen utmana påståendet att det är först när vi genom tron bejakar också den andliga sidan av oss själva och får en relation till Kristus som vår mänsklighet förverkligas. Andlighet behöver inte ha något alls med religion att göra, utan avser enligt en definition det immateriella, själslivet; ett koncept som utgår från antagandet att människan har en inneboende ande eller psyke. Det kan handla om musik, konst meditation osv, och behöver inte innehålla transcendens. Det går förstås också att diskutera huruvida påståendet att kristendomen och den mänskliga naturen är skräddarsydda för varandra – varför människan kan läkas i det religiösa stadiet – är giltigt, eller inte.
Mycket givande med de tankar du för om om tvivlets betydelse. Att tvivlet belyser att vi är i kontakt med oss själva och kan vägleda oss är mina tankar som kommer upp när jag läser din vinjett.
Daniel Wallén Modul 1, Vinjett 5. Vi är. ”Är” kommer från ”vara”; ett verb som i presens första form (indikativ) lyder: jag är (du, han, vi, ni, de är osv). Den som på Internet eller var som helst vill slå upp vad ordet ”vara” betyder hamnar snart i detta svar: om det handlar om filosofi” (som det ju gör här) så översätts ”vara” med – tillstånd att existera; det som existerar. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras sociala vara som bestämmer deras medvetande. Filosofiskt brukar man tala om Gud som det eviga varat. Den första filosof som kommer på näthinnan när vi talar om ”varat” är Martin Heidegger (1889-1976). I ingressen till Howards tredje kapitel läser vi: ”Av alla varelser är det endast människan som, då varats röst når henne, upplever det största undret av alla: att vara”. Hans undrade: vad/vilken är varats mening? Svaret (ett av dem) efter år av tänkande blev att det finns någonting snarare än ingenting. Människan själv är den priviligerade plats där varat manifesteras på ett speciellt sätt. Därför ska den som vill förstå varat först av allt gå ut i världen och undersöka människan. Vi människor är varats ”väktare” och ”herde” och det är hos oss människor som varat framträder. Människor är speciella varelser vars erfarenheter måste tas på allvar. Varför? Jo för att vi på det sättet kan lära oss olika aspekter om livet som vi kan ha svårt att lära os från andra håll. För oss på nätkursen är det intressant att läsa att Heideggers verk har en grundläggande betydelse för vår förståelse av psykoterapins existentiella dimensioner efter Heidegger förser psykoterapin med en alternativ syn på den mänskliga naturen och vår uppgift att leva. Heidegger hämtade likt många andra inspiration från Kierkegaard och Nietsche, liksom från en grundlig omvärdering av den filosofiska historien i väst, som han jämt och ständigt återkommer till i sina texter (Howard , 59-60). Han omvärderade och ifrågasatte den gudscentrerade metafysiken, men höll detta till trots fast vid något som liknade ett enande vara i form av Varat självt. Heideggers Vara var vare sig någon gudomlig eller personlig närvaro, utan en överbryggande princip av närvaro från vilken allt vara-i-världen (se läsutmaningen Heideggers ’Da-Sein’-begrepp ovan, från Vinjett 4). härledde sin styrka och intensitet (Howard, 126).
Hej Daniel, tack för läsning av din text. Läser med stort intresse. A-M, Petra och andra har svarat dig angående Nietzsche så jag svarar genom att ställa några frågor om de andra delarna: ”Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras sociala vara som bestämmer deras medvetande” skriver du, jag undrar vilken filosof det är som ser det så? Skulle du säga att det är så? Och sedan hoppar jag i texten till Kierkegaard där du skriver ”Men är det då en hjälp att välja det etiska stadiet?” då börjar jag fundera på ifall han tyckte att man valde stadierna. Jag har tänkt mig, att han tänkte sig, att man genom vilka val man gör i livet succesivt kan gå över i ett nytt stadium – inte att man valde själva stadiet. Slutligen hoppar jag in på ett tredje ställe i texten. Det ställe där du skriver om transcendens. Vad är det för dig? Jag undrar om den kan finnas också genom musik, konst, meditation, tycker du det? Tack för intressant läsning och att du gör det möjligt för mig att tänka i förhållande till det du skriver och tack för alla vänliga kommentarer du har skrivit om mina texter.
Sonetten; återigen, allt är föränderligt, och förgängligt.
Etiken, estetiken och andligheten: Roligare att börja med estetiken som kanske har som motto “Lev som du vill och som du mår bra av” ut och gör som alla andra kameler så blir det bra. Ända tills etiken inom oss börjar banka på dörren och som Kierkegaard menar att det etiska gör sig påmind genom att känna förtvivlan, vi orkar inte springa och göra som de andra längre. Kierkegaard ställer estetikern och etikern mot varandra i sin bok (S:276 Växelbruket). Att ha tråkigt som han menar på, är ett fördärv som uppfanns av Gud. Adam hade tråkigt då uppfann Gud Eva osv. Så att vara estetiker är att “springa ifrån” igen. Istället att omfamna tråkigheten (herregud hur tråkigt är det inte ibland här livet) sitta still där och ha tråkigt, så “förlustar” man sig på det ena eller andra sättet.
Övermänniska: Ja, Nietzsche hade svårt med att folket fortsatte gå i kyrkan fastän de kanske inte längre hade tron. Om jag förstår honom rätt tyckte han inte att folket hängde med i det moderna samhället som växte fram i Tyskland. Kameler igen. Att vara övermänniska är att komma längre med sig själv, att gå över den där bron, slå sönder med hammaren för att kunna se vad som finns. Det är precis det Nietzsche och hans ubermensch hjälpte afro-amerikanerna med. För dem har Nietzsche varit en nödvändig influencer. De slutade att lyssna på all den historia, allt det traditionella. Afro-amerikanerna behövde inte ta de vitas moral och disciplin. Detta är bl a basen till Black Power.
”One must have chaos in itself to give birth to a dancing star”
Vi är!!!! 2 dagar har jag gått och tänkt på dessa två ord….Vi är-ingenting utan varandra?! Men…den ensamme uteliggaren på Östermalmstorg…hm han är…kanske ingenting utan sin kundvagn, där han har hela sitt liv. Vi är!!
(Växelbruket s 276, Antingen-Eller)
(Konsten att leva innerligt)
(Jennifer Ratner-Rosenhagen, historiker)
Ylva tänkvärda tankar,Livets förgänglighet… Hur många av oss är det inte som har lättare att acceptera och känna glädje inför en födsel men det samma gäller sällan för döden. Blotta tanken på att ex förlora ett barn kan väcka den starkaste ångest och impuls att snabbt mota bort den. Ändå behöver vi de olika polerna för att kunna uppleva variation i livet, döden ger bränsle åt livet. Heidegger vill att vi välkomnar ångesten om vår ändlighet, döden är vår största potential. Det kan ju onekligen upplevas som provocerande men visst ligger det något i det? Kan i mitt eget liv se att viktiga beslut och prioriteringar gjorts då döden på olika sätt kommit mer nära. Att ex älska mer, vara mer förlåtande, ”ta språnget” som Kirkegaard talar om. Plötsligt har det varit möjligt att se livet ur ett annat perspektiv och förhoppningsvis håller det i sig ett tag innan man faller tillbaka om än kanske inte lika långt. Det är svårt att leva autentiskt även om ambitionen finns. Heidegger skriver att vi kan bli autentiska och lära oss att leva i tiden genom att lyssna på vårt samvete. Dock kan ju samvetet vara mer eller mindre framträdande av olika anledningar men att våga ge det plats även om det kan väcka ångest och obehag.
Några tankar som väcks av ditt inlägg.
Ann-Magreth, den enda tanken jag inte tillåter i mig: döden och någon av mina barn. Förbjuden!!!
Du skrev, känna glädje inför en födsel. Glädje är inte rätta ordet för mig när jag är med en döende person men det arbetet som den döende gör, är väldigt likt en förlossning, och i det kan jag ha ett leende på mina läppar och se hur fantastiskt och också vackert det är att se denna slags ”förlossning”. Att få ta del av det är en gåva och en ynnerst. Varje gång.
Hej Ylva, först vill jag halvprotestera: jag tänker mig inte att Kierkegaard tänker sig att det etiska gör sig påmint för att vi inte ”orkar” springa efter gruppen. Jag tänker mig att det beror på att vi kommer till insikt om att vi inte måste göra som alla andra och då kan använda förmågan att välja bort att springa efter andra. Alltså inte pga trötthet. Sen är jag helt med dig igen..ja så tråkigt jag kan ha, dessutom finns risk at jag ser ner på att jag har tråkigt och det gör det bara värre. Och ja intressant att tänka på Nietzsche i förhållande till Black lives-rörelsen att de gör upp med det Nietzsche kallade slavmentalitet är ju verkligen vad som händer… De vägrar acceptera de sätt makten använder sina privilegier. Tack, så givande att tänka med varandras texter.
Hej Agneta, härligt att du åtminstone halvprotesterar 🙂 du kanske har rätt i dina tankar. Fast alla kommer ju inte till insikt i sitt, detta liv. Inte ens när de står inför döden, de sitter fast ända in i kaklet. Ibland blir jag fascinerad över det-så enkelt liksom.
♡
Petras svar till Ylvas inlägg: Ylva, ett intressant inlägg om bl a allt är föränderligt, och förgängligt, om livets realiteter t ex glädje och sorg. Tänker kring människor olika förutsättningar att möta livet och dess olika skeenden.
En annan reflektion – (kanske ett lite sidospår men…)
Jag går ut i korridoren utanför mitt mottagningsrum och möter nio elever sittandes på golvet, med ”näsan ner” i sin mobiltelefon. Jag ställer frågan – vad gör ni? De svarar ingenting särskilt, varför det? Jag frågar Ni har inte funderat på att lägga undan telefon och kanske prata en stund med varandra. De svarar nej, det blir för jobbigt och tråkigt… Det finns så klart många anledningar till detta svar men det bekymrar mig – precis som ni har skrivit – hur hanterar vi när livet blir tråkigt? Vad är det vi behöver där och då?
L Svendsen (2003) har skrivit ”Tråkighetens filosofi” och menar på att det är ett relevant fenomen i stort sett i hela västvärlden.
Tråkigheten kan delas in enligt fyra kriterier:
– Situativ tråkighet, exempelvis när man väntar på någon eller något, den tråkigheten innehåller en längtan efter något som begärs.
– Mättnadstråkighet när man får för mycket av samma sak.
– Existentiell tråkighet där själen är tom och innehållslös, den existentiella tråkigheten innehåller en längtan efter ett begär överhuvudtaget.
– Kreativ tråkighet när man tvingas göra något nytt.
Så vad menar vi när livet/ stunden blir tråkig?
Slutligen ref. jag till boken ”Bara detta liv” – D Stiwne, ”Att leva kräver av oss att vi accepterar lidandets möjlighet, accepterar tillfälligheternas spel, den grundläggande existentiella ensamheten och nödvändigheten av val och bortval. Först när risken, lidandet, det gåtfulla och det tragiska släpps in blir livet rikt. Om dessa hålls ute och livet förvandlas till en oupphörlig strävan efter perfektionism, estetik och egen njutning riskerar man, paradoxalt nog, att hamna i överkontroll, leda och stillestånd. När man verkligen involverar sig i världen, och accepterar dess damm och ofullkomlighet då först släpper man in livet”.
Tack Ylva! Även jag funderar mycket på tråkighet, och tänker att något har tagits ifrån oss om vi inte tar oss tid att ha tråkigt i livet, i tillvaron. Att det föder längtan, kreativitet och ibland även disciplin – förmågan att kämpa för ett långsiktigt mål. Mobiltelefoner är en grej, men generellt tror jag att tråkighet / tristess är underskattat..
Daniels kommentar till Ylvas text om Övermänniskan. Ylva, din metafor Den ensamme uteliggaren på Östermalmstorg tycker jag är äkta och träffande. Bra exempel också detta med afro-amerikanerna! Du skriver personligt och med spets, och du varvar humor med allvar, vilket ger oss som läsare en lust att fortsätta framåt, med dig.
Klas! Håller helt och fullt med dig (och Ylva) att det är djupt underskattat – att ha tråkigt ibland, bl a eftersom det leder till reflektion, eftertanke, och ger en ödmjukhet inför livet…
Om Shakespears’s sonett 64
Även om sonetten främst tycks skriva fram förgängligheten och allts förändring, så får den mig också att tänka på Arendt. Trots att hon inte finns med i texterna i den här kursen så hör hon till samma kanon som de andra. Hon var ju elev till Heidegger och studiekamrat med Jaspers. Att hennes tänkande inte finns med i kursen tänker jag mig nog beror på att hennes filosoferande i så stor utsträckning rör det politiska.
När är något politiskt? Är den här kursen en politisk kurs? Är den här texten en politisk text? Jag tänker mig att de på vissa sätt är det. Även om kursen och texten i väldigt liten utsträckning formulerar sig i den sortens termer. Jag tänker mig, inspirerad bland annat av Arendt, att vi när vi tar något från att vara uteslutande tankar, ut till offentlighetens ljus, till möjlig dialog, så blir det som var tankar, politiskt. De kan verka, vi kan gå i dialoger med dem, och om dem.
Så när jag idag 2020 läser Shakespears’s sonett kan jag läsa den som en politisk text. Om natur som förändras, om tillväxt som förlust ”vinsten blir förlustens sanna like”, om staten som vittrar. Då blir sista strofen inte en strof om bara en människas rädsla att mista. Istället en strof om det mänskligheten riskerar att mista. Och jag hamnar hos Arendt och människans ansvar. Hon uppmanar oss att tänka, att inte bara ta över tankar. Arendt skriver om att tänka långa tankar och att hon ser det som ett led i att motverka ondska. Att sedan också handla, må vara talhandlingar, så som när Greta Thunberg talar till personer med politisk makt.
Intressant reflektion. Ja, allt är väl politiskt på sitt sätt- kanske därför politikerna går sina kurser i retorik för att hålla tungan rätt i mun. Och vi – samhället som samtalar ändå och säjer fel och blir motsagda o arga kanske, aj aj samhället har tystnat tycker jag 🙂
Berätta. Jag blir nyfiken. Du skriver att du tycker att samhället har tystnat. Vad är det du tycker har tystnat? Dels undrar jag vilka tystnader du menar. Dels undrar jag vilka som har tystnat. Vilka menar du när du skriver ”samhället”? Och vad menar du inte uttrycks? Spännande. Och det här att politiker lär sig hur de ska svara så att det låter bra, det är verkligen problematiskt. Det sättet att använda språket tänker jag mig döljer så mycket. Och dessutom tänker jag mig att det kan skada språket, tömma tidigare värderika ord på innehåll för att de kidnappats av ett språk som vill övertyga snarare än hjälpa oss att undra tillsammans.
@Agneta, jo jag tycker samhället har tystnat på det viset att på något sätt måste vi tycka lika om det mesta, i politik, på arbetsplatsen. Exempel: Idag är det ex inte ok att säja att Trump är bra. Eller att Jimmie Åkesson är jäkligt bra. Eller hur? Vägen vad vi får tycka och tänka har blivit lika smal och trång som med allt annat. Som t ex med att ”passa in”- passar jag inte in- får jag en diagnos 🙂
@Agneta, samhället är ju vi alla. Du och jag.
Tack. Då förstår jag mer vilken sorts tystnad du skriver om. En typ av förväntan om gemensamma åsikter. Jag håller med om att det inom grupper finns sådana förväntningar. Olika åsiktsförväntningar i olika grupperingar, tycker jag mig uppfatta – snarare än en gemensam för alla. (Senaste Filosofiska rummet handlar om Polarisering).
När människor säger typ ”men det får man väl inte säga i det här landet” så brukar jag inte hålla med dem. Som jag uppfattar det så får man säga åsikter. Man får också säga att man är emot det som sagts, eftersom den som ser det på ett annat sätt har rätten att uttrycka det. Jag tänker mig att jag har rätten att uttrycka det jag tänker och tycker, även om jag förstås inte alltid gör det. När jag inte gör det så kan det ha med en mängd olika saker att göra. Jag känner det inte som att allt har blivit trängre.
Det sista du skriver om att människor som inte passar in löper risk att få diagnoser tycker jag mig också se. Kanske särskilt barn. Det är förjävligt.
Tack Agneta! Jag blir sugen på att läsa mer av och om Arendt. har du något tips?
Daniels kommentar till Agnetas text om Sonetten och Arendt. Klas, först ett svar till dig: https://www.youtube.com/watch?v=dsoImQfVsO4
En fascinerande kvinna Arendt, med ett fascinerande, händelserikt och mångbottnat liv bakom sig. Inte heller jag känner att den här kursen på något sätt skulle ha politisk anknytning eller politiska motiv, men är det inte det som politiker och politiska kommissarier är så bra på: att nästla sig in där man minst av allt anar. Och så mycket hänger ihop. Själv blev jag t ex förvånad att läsa att Stefan Zweig (vars bok Världen av igår rekommenderas varmt till alla er) tog med sig den spanske målaren Dali till Freuds dödsbädd – eftersom Freud var konstnärens största källa till inspiration! Mycket är sammankopplat som vi inte har räknat med, eller trott på, och få saker är, vad de ger sken av att vara.
Oj svarade jag inte dig angående Arendt. Om tänkande skriver hon i ”Tänkande och moraliska överväganden. en föreläsning” som t ex finns i boken ”Tanke känsla identitet” Alanen, Lilli, Holm, Ulla M. & Mark, Eva (red.) (1997). annars skulle jag rekommendera Arendt, Hannah (2016). Människans villkor: vita activa
Om ’Det estetiska’, ’det etiska’ och ’det andliga’ livet
Kierkegaard delar upp människans förmåga att reflektera i stadier som han tänker sig följer på varandra. Inte med automatik, istället genom att reflekterande möta dessa stadier i människovarandet. Det första stadiet benämner han som det estetiska, i Lagerströms text benämner hon det som det sinnerliga. Världen tas in genom sinnen – såsom det lilla barnet tar emot världen. En människa som är i det stadiet vill vara i njutning, inte fundera så mycket över etik och vart handlingar leder.
Det andra stadiet kallar Kierkegaard det etiska och Lagerström använder uttrycket det innerliga. I det stadiet har man tillgång till introspektion. Ibland kan själviaktagelsen vara ett resultat av ångest och snarast kännas tvingande I det här stadiet överväger människan sitt handlande och handlingarnas konsekvenser. I det tredje stadiet, det andliga livet, går människan också till det vi inte kan veta något om, det vi uteslutande kan förhålla oss till som tro. Det är en upplevelse man ”bara kan överlämna sig åt” skriver Lagerström (s.89323 står det i min digitala version av hennes text).
tumme på det 🙂
Tumme på det här också : )
Om ’övermänniskan’
Nietzsche från Zarathustra. Men istället för att möta den texten eller texter om hur Nietzsche framställer övermänniskan så tänkte jag den här gången diskutera med begreppet som utgångspunkt.
Hur ser vi på kapacitet? Vår egen, andras? När vill vi säga till andra: bred ut dina vingar, använd din styrka, håll inte undan den? När vill vi i stället varna, använda berättelsen om Ikaros? När vill vi hindra den andre från sättet hen använder sin styrka. Och hur står styrkan i relation till sårbarheten inom oss. För något år sedan var jag inbjuden till sårbarhetsmiddag. Vi satt sex personer runt ett middagsbord och hade alla tagit med oss något som förhöll sig till sårbarhet. Någon hade bakat rosa maränger till efterrätt, jag hade med mig sorgedikter jag skrivit. En hade förberett ett Ted-talk-klipp med René Brown. Någon berättade om förtvivlan över att inte bli gravid. Vi skrattade, grät och dansade faktiskt också balett till Tjajkovskij med barnet, innan en av mammorna nattade det. Nu var det inte sårbarheten jag skulle skriva om, kanske börjar jag där för att jag tänker mig att den kan vara en förutsättning för att använda styrka klokt.
Hur ser vi på människor som använder styrka? Donald Trump? Greta Thunberg? Ja det beror förstås på till vad styrkan används. Och våra egna styrkor? Jag hade ett tag Jonna Bornemark som skrivarlärare, det var medan hon fortfarande var odisputerad. Hon uppmanade oss: ”Va pretentiösa”. Jag har hört Suzanne Osten säga samma sak. Så skönt. Så viktigt. Och ändå också så svårt. Och så tänker jag att den människa som inte möter sin skörhet riskerar att använda styrka till att trampa på andra, men den som har rum för sina ömtåligheter vill jag också gärna möta styrkorna hos. Så nä, en människa som ser sig som över skulle jag säga är problematisk. För det är skillnad på när någon är stark och när den ser sig som över, för det där över det gör ju andra till några som är under (nä inte mirakel det är vi förstås, nej här betyder under mindre värd). Det är väl så Trump gör, eller försöker göra – placera människor under sig. Medan Greta Thunberg snarnare försöker vädja till oss om att ha kontakt med rädslan så att vi kan använda våra styrkor klokt.
Jag får återkomma en annan gång för att mer redovisa hur Nietzsche ser övermänniskan, nu blev min text istället så här.
Hej Agneta, för att vara stark måste man vara svag. Myntet har alltid två sidor:) Jag har träffat personer som ser sig som över,. Nyfikenheten väcks och om/när man rispar bara lite lite så ser man sårbarheten, samma som alla andras, rädsla kanske. Till och med Trump är sårbar det får vi inte glömma. Ett citat jag hittat: ”The mind suffers and your body cries out”…
Tack
Åh, tycker om din text Agneta! Så tydligt du formulerar det; sårbarhet för att kunna använda sin styrka klokt. Kanske inte riktigt det du skriver här, men tänker på en del av de arbetssökande jag möter, som utåt visar sig starka och så att säga hävdar sin rätt och stöter på problem med arbetsgivare och arbetsförmedlare, och den skörhet och sårbarhet som finns där bakom.
♡
Stort tack för dessa funderingar! Från Nietzsches Übermensch tog du oss på en rik associativ och personligt färgad resa. Ja, jag undrar också vad styrka är. Och tillåter jag mig att vara pretentiös (och det ska man ju våga vara 🙂 så undrar jag även vad styrka bör vara. För styrka kan ju vara att (som Trump) trycka ner mänskor under sig. Men styrka kan också vara att ta tag i andra och lyfta dem. Och i båda exemplen kan de ha skapat sin moral utifrån sig själva utan hänsyn till vedertagna etiska ramar. Både skulle kunna vara Nietzsches Übermensch. Eller? Jag vet inte om det jag söker är en universell moral, men någon slag moral söker jag…
Daniels kommentar till Agnetas text om Övermänniskan. Agneta, detta var ett av de bästa svar jag har läst här. Så personligt, mångbottnat, sant och utelämnande – tack! Svårt detta med balansen; att hitta en någonstans i mitten av högmod och ödmjukhet. Trump och Greta är i sanning varandras motsatser, men vem är den mesta ”övermänniskan”, när Greta har nått Donalds ålder och han har trillat av pinn…? Det beror förmodligen på många saker, där en handlar om Gretas kändisskap, och hur hon hanterar det framöver. Många diktatorer har som bekant inlett sin bana som frihetskämpar, men slutat någon helt annanstans…
Om ’Vi är’
Är vi? Vilka vi är det som är? Är de om vi är? Är du, är jag, inom det vi kallar vi? Är? Vad är att vara? Hur blev vi till? Hur är vi varande? Upphör detta varande? Förvandlas det? Till vad förvandlas det? Är vi skapade av Gud? Är vi atomerna från gamla stjärnor, maten vi har ätit? Är vi havet inom oss, utom oss? Är vi iscensatta droppar från urtiders åter och åter födda DNA? Blir vi till genom namngivning? Vet vi att vi är, genom det egna tänkandet, (”Jag tänker alltså är jag” Descartes) eller är vi i-världen-varo, tidslighet, tillvaro (jfr Heidegger)? Är vi tack vare relationen till den andre (jfr Levinas)? Är vi kategoriserbara, går vi alltid bortom det kategoriserbara (jfr till exempel Levinas)? Är vi?
Hur omfatta det sätt
ett hav är
när jag inte kan förstå
en droppe
jag vet att möta en stig
ett steg och
så
ett till
låter havet omfamna
droppar fattas inte
är av rörelser
Dansar långsamt
(AJ 2014)
Agneta, intressant med alla frågor som du formulerar i inlägget. Det väcker till ytterligare tankar kring Shakespears sonett. Din fråga kring när är något politiskt fastnade jag för, finns säkert flera svar på den frågan men utifrån ett filosofiskt filter så tänker jag att det mesta är politiskt. Främst utifrån att politik handlar om livet och att ta ställning till viktiga frågor.
Du för också en dialog kring hur vi ser på människor som använder styrkan. Jag fastnade då i funderingar kring vad vi betecknar som styrka. Om det handlar om styrka som makt eller styrka i form av att våga se sina svagheter och tillkorta kommanden. Som du också skriver att det viktiga blir att vi använder vår styrka klokt och att vi då behöver ha kontakt med våra rädslor. Jag skulle även vilja lägga till behovet av att ha kontakt med vårt tvivel och våra övertygelser. Detta att våga vrida och vända på företeelser och se fördelar och nackdelar och utifrån det använda klokskapen på ett sätt som bidrar till både utveckling, trygghet och mod att våga möta ivets villkor och det som livet försätter oss i.
Själva Sonett 64 är ju en dikt om livets paradoxer, livets mening och meningslöshet. Detta att livet passerar revy och minnen flödar i en konstant ström samtidigt som vardagen går vidare i rasande fart och förändras. Emmy.v.D har sagt i någon av sina texter: ge in/ge med sig för lidande och död och att tillåta sig att bli berörd av verklighetens utmaningar är en del av livet. Tänker att det är delvis det som du beskriver i inlägget kring Kierkegaards det estetiska, det etiska och det andliga.
Jag tänker på en Alfons-bok, Är du feg, Alfons Åberg, när du skriver om styrka i form av att våga se sina svagheter. Ja nog finns mycket styrka i att välja och kunna vara i levandet med sina skörheter, sina tillkorta-kommanden. Och värdet av att ha insikt i vad man tvivlar på och vad man är övertygad om håller jag med dig om. Jag bygger vidare med fler aspekter: Att förstå sina tillitsprocesser. Liksom att förstå sina behov. Vilka behov har jag? Vilka behov har du? Hur känner jag tillit till andra och hur kan jag handla så att andra känner tillit till mig? Insikter som dessa skulle jag också säga är med och gör oss levnadsstarka. Tack för ditt funderande om det jag skrev.
Vi är…tänk att två ord kan skapa så mycket tankar och funderingar. Fantastiskt.
Petras svar till Agneta; det är många intressanta frågor du tar upp och reflekterar kring. Jag fastnade bl a lite för ”Hur vi ser vi på kapacitet” dvs hur ser jag på mig själv som människa med både möjligheter och begränsningar, ofta väljer vi att enbart se den ena delen av oss själva… Det som fungerar bra alt fungerar mindre bra… Tänker på Kierekgaard ””Att våga språnget är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga språnget är att förlora sig själv.”
Alla får vi vägledning inifrån på något sätt om vi är tillräcklig lyhörda, från den delen av oss som vet. Sen är det upp till oss om vi lyssnar eller inte. Kalla det magkänsla eller intuition. Hur många av oss har inte gått med på något trots att vi känt ett tydligt instinktivt ”Nej!”, för att sedan se allt bli pannkaka… Eller tvärtom, inte följt ett tydligt ”Ja!” och gått miste om världens chans.
Vad vill jag med detta – tänkte lite på det du skrev om skörhet, att inte våga möta sig själv där. Tänker precis som du ”så viktigt och ändå så svårt”. Att följa sitt hjärta och vara sann mot sig själv kräver ett enormt mod
♡